AnarkistJovisst och självklart: detta är en partisk recension, eftersom jag både har arbetat tillsammans med och bara bor något kvarter från Mattias Alkberg.
Men jag har ännu så länge inte så mycket mögel i öronen och är bara tillräckligt mycket gubbjävel, för att inte klara av att kunna ta till mig det här. Och eftersom det handlar om ett odiskutabelt verk av ett sant geni, så vore jag ju också dum i huvudet om jag undvek att skriva om den. Och eftersom jag inte är det ... så ...
Mattias Alkberg drivs hela tiden av en ständigt accelererad kreativitetet, som avsätter detonationer i grupper som Bear Quartet (i och för sig alltmera sällan numera), Mattias Alkberg BD, Nerverna (som är med och spelar dovt och ettrigt här: Christian Ramirez, Jonas Teglund, Kalle Nyman) samt enbart som soloartist också (jag har förresten säkert glömt någon eller en och annan konstellation också).
Men här har vi då Anarkist, cirka 50 minuter av musik + texter + en vidhängande 100-sidig klippbok med texter från olika håll och år (samt även texterna till skivan) och även knepigt roliga bilder fotograferade av Erik Viklund också.
Mycket för pengarna. Och samma skärbrännar-genialiska attack och aldrig i onödan avstannande drivmotor. Tvärs genom alltihopa.
Mattias Alkberg har, helt enkelt men egentligen mycket svårt, tagit på sig uppgiften att vara den som ställer frågorna. I övrigt är det ju upp till var och en att tillhandahålla svaren.
Men det är genuint sällan som det erbjuds så här stark och äkta, genomtänkt, välformulerad, curare-giftig och på många sätt gripande syrlig svensk musik. I en och samma förpackning.
Anarkist är den sortens skiva som hoppar upp och slår dig på käften. Och som kräver något av dig. Men som ger dig något så väldigt mycket mera i retur och tillbaka.
Lys upp mig som en stjärna, Frigjord, pånyttfödd samt Mitt smutsiga blod är inte de tre bästa låtarna här. Det är endast tre av låtarna här. Där var och en av de elva är lika nödvändigt uppenbar och befriande bra.
Man kan ju vara pretto och prata om Mattias Alkberg som den nutida norrbottniska parallellen till den rabulistiske franske poeten Arthur Rimbaud.
Ja men, då är jag väl det då. Och gör just det.
Som sagt var: geni stavas med ett inledande g och ett avslutande i och så e samt n, emellan. Det är vad det handlar om här.
Då vet ni.