Engelska The Blues Band har existerat sedan 1979 och härnäst spelar de också på PRO-Norrbottens höstmöte.
Nä, det gör de ju inte. Men de spelade i Lilla salen på Kulturens hus i går kväll, tisdag, och tyvärr var det bara halvfullsatt där.
I och för sig har den här extremt spelbegåvade och lika extremt vitala (men i stor avsaknad av vare sig kryckor eller rollator) samt ännu mera extremt hyperprofessionella kvintetten definitivt PRO-åldern inne; man kan aldrig tro det men nästa gång sångaren Paul Jones fyller jämt så blir det The Big 7-0. Han var stor idol för mig redan långt tillbaka i 60-talet, då han först var sångare i gruppen Manfred Mann och sedan soloartist med många fina hits. När The Blues Band spelade här i stan för första gången för ett och ett halvt år sedan (och jag just hade muckat från sjukhuset och var sjukskriven) fick jag äntligen tillfälle att prata med honom. En mycket sympatisk och trevlig man, som jag dock inte kunde skriva om eftersom Försäkringskassans personal riskerade att läsa det. Men: det går ju att reparera nu. Och det är ju ändå den här sortens musik som har betytt allra mest för mig i hela mitt 56-åriga liv. Därför menar jag att de cyanidosande gitarrsolon som organiserades den här kvällen från den extraordinäre Dave Kelly (addera slide också) samt från den ständigt småleende maestron Tom McGuinness (en av de ledande engelska blues- och rockgitarristerna med start borta i 60-talet) var alldeles helt omistliga. Och The Blues Bands oklanderliga versioner av Harlan Howards Busted ("jag vet inte hur ni har det i Sverige men jag dedicerar den här till England", sade Dave Kelly syrligt), den gamla blues-släggan Two Trains, även den med Dave Kelly i frontlinjen; hotfullt suggestiv och farligt magisk, samt även även Tom McGuiness i Headin’ For A Breakdown, Paul Jones i Fats Dominos Let the Four Winds Blow samt i den djupt och innerligt förnämliga (munspelet! sången!) tributen (med samma namn) Sonny Boy Williamson var = organiskt, ohämmat sväng av den mest mönstergilla sorten. Gubbarna (jag har vare sig glömt basisten Gary Fletcher eller trummisen Rob Townsend heller) har ju gjort det här några tusen gånger tidigare, men gör det fortfarande så bra att man i stort sett bara tappar hakan och smäller av. Synd bara att inte spelningen ägde rum en fredag- eller lördagkväll och ute i restaurangen; då hade det varit kompakt fullsatt. Men: nästa gång kanske?