Ett försök som lovar gott

834 ? dansteater om det oprovocerade våldet Manus: Gustav Annerblom Koreografi: Lisa Hennix Regi: Harry Nyman Medverkande: Gustav Annerblom, Lisa Hennix, Hakim Jakobsson, Sara Pietikäinen Scenografi: Kalle Nyman Kostym: Lotta Högberg Lule Stassteater Premiär i Haparanda Vi läser om det, men har så svårt att förstå. Små notiser, ofta efter helger. Ibland stora artiklar, hela serier om det så kallade oprovocerade våldet, det som sker mellan offer och förövare som är obekanta för varandra. Det som kommer som en blixt, framkallad ur en klar kvällshimmel. Någon får en smäll, fattar inte varifrån den kommer. Absolut inte varför. Men hela livet förändras. Förra året anmäldes inte mindre än 834 fall av misshandel i Norrbotten där offer och förövare var obekanta för varandra. Denna dystra statistik har fått Lule Stassteater att ta upp ämnet i föreställningen 834. Gustav Annerblom, som själv fick stryk i en bankomatkö i höstas, har skrivit manus och dansaren Lisa Hennix, som under arbetet med Norrbottensteaterns Sugar blev misshandlad på öppen gata i Luleå, står för koreografin i denna dansteater som riktar sig till högstadie- och gymnasieelever. För regin svarar Harry Nyman och de obligatoriska samtalen efteråt leds bland annat av polisen Christer Nilsson. Materialet till pjäsen har vaskats fram efter intervjuer med offer och förövare, besök på rättegångar och fängelser och samtal med många som på olika sätt är berörda. Föreställningen inleds med en prolog där en ung man berättar om hur det gick till den kvällen när han med ett enda välriktat knytnävsslag dödade en annan ung man på öppen gata. Hur det kändes när adrenalinet släppte, ?nästan som sex? och ett nyktert konstaterande att det ju inte var meningen att det skulle gå så långt och att offret för hans slag sades vara ?världens snällaste?. Historien visar sig vara ram för en berättelse i tablåer som inbegriper fyra ungdomar, två tjejer ? spelade av Lisa Hennix och Sara Pietikäinen ? och två killar ? Hakim Jakobsson och Gustav Annerblom ? från tidig barndom till en slags vuxenhet. Naturalismen bryts av koreograferade rörelser och dans som betydligt starkare än orden förmedlar stämningar. Det är en otäck historia som rullas upp framför våra ögon och vilsenheten och avsaknanden av vad vi i dagligt tal brukar kalla moral tycks total. Fyra ungdomar, i olika grad övergivna av föräldrar och samhälle. Men det är bara en det går riktigt illa för. Henke, kanske är det så han heter i Gustav Annerbloms gestalt, formas till en slags vardagsvariant av Anthony Burgess Alex i A Clockwork Orange. Ett oempatiskt offer för sina impulser och desto mer för sprit och droger. Inga förklaringar eller djupsinniga analyser, bara fragment av en berättelse där det mesta kretsar kring våldet som handlingar men också som känslor. Berättelsen skakar om, kanske för att den är så öppen mot olika slutsatser. En bra utgångspunkt för en diskussion med en ung publik. En äldre också, för den delen, man kan bli tokig och pessimistisk för mindre. Trots sina många år på nacken är Lule Stass just nu en ung grupp som med denna föreställning tycks på väg mot något väsentligt i sitt teaterberättande. 834 hade gärna fått koka ihop lite längre och dansen skulle gott kunna få ta ett större utrymme på naturalismens bekostnad, men någonstans måste sökandet börja. Det här är ett första försök som lovar gott.