Ett förhållande på väg att brista

Hemma hos Åsa & Malin
Manus: Regi: Medverkande: Årets upplaga av sommarteater i Kulturgaraget i Pajala är av det intima slaget. Ett litet kammarspel, Hemma hos Åsa & Malin, om två älskande. Ett inte ovanligt tema men uppfriskande nog är kärleksparet den här gången flator.
Det får utspelas i det andra, jämfört med spelplatsen för fjolårets större uppsättning, av Jonas Jarls och Ana Skutes två uthus på gårdsplanen. Och publikplatserna är få. Här ryms 25 personer åt gången.
Själva rummet är också slutet. Malin vill inte att någon ska se in. Hon vill ha sitt liv med Åsa i fred. Därför är fönstren täckta av gardiner och konvolut från gamla vinylskivor - de stora. Komma ut ur garderoben är alltså inte hennes grej.
Inställningen kväver Åsa. Medan Malin jobbar, jag tror det är i barnsvängen som förskollärare, är hon skribent med arbetsplats hemma. Ensam om dagarna och sedan instängd om kvällarna med en tjej som absolut inte vill att någon ska förstå att de är ett kärlekspar som bor ihop, håller hon på att bli knäpp.
Åsa, Regina Veräjä, talar därför nästan oavbrutet under hela enaktaren. Precis som ett djur i för liten bur går hon fram och tillbaka, precis som en pressad människa går hon mellan förtvivlan och en provokativ attityd. Ibland är hon rent av elak. Malin i sin tur är närmast stum, både i kropp och tal. Hon säger inte mycket men suckar och gråter lite, gör en ansats till att flytta, stannar.
Vad vi ser är ett gastkramande förhållande på väg att brista, eller fortsätta i samma förstelnade symbios. Sådär som det oavsett läggning lätt kan bli.
Pjäsen har dock repeterats ihop under hälften av den tid som planerats och det märks. Ibland tar tankarna på texten över spelet, det svajar betänkligt i scenrummet, och Ana Skutes stumnade Malin tar liksom över hela uttrycket. Men när Veräjä i stället är säker på berättelsen blir jag snarare smått imponerad.
Första gången jag såg henne gjorde hon en grovkornig kvinna i en egen monolog under ett seminarium för kvinnliga företagare. Syftet då var att locka till skratt och provocerande igenkänning.
Åsa ligger mycket, mycket långt ifrån den karaktären och Regina Veräjä har henne helt klart på kornet. Mer speltid kommer att betyda en chans att ta sig in i den känslomässiga buljongtärningen som de missade repetitionerna tagit ifrån henne. Mer tveksam känner jag mig till Ana Skutes karaktär. Varför skulle Åsa vilja vara med henne? Vad har hon att ge? Nej, stick Åsa!, tänker jag. Bli lyckligare i ett annat liv.