Boken handlar om tre ryska kvinnor, ur tre generationer, som kopplas ihop genom Lasarus Josifovitj Lindt. Lasarus, föds som fattig judisk pojke år 1900. 1918 – året efter revolutionen knackar han på hos professorn i fysik vid Moskvas universitet och befinns vara ett geni. Småningom är Lasarus också med och utvecklar den sovjetiska atombomben. Men han är helt ointresserad av politik.
Han sysslar med matematik och fysik, går dagarna igenom helt uppslukad av formler och algometri. Och så älskar han Marusija, professorns fru som är dryga fyrtio år äldre än Lasarus. Hon ser honom som sitt barn, han är hopplöst kär. I fyrtio år! Först när Marusija är död kan Lasarus bli förälskad i någon annan. Och han faller för Galina, en ung, vacker assistent på universitetet som alls inte älskar honom. Tvärtom. Hon avskyr honom. Men eftersom Lasarus är geniet som måste få det han efterfrågar ordnar KGB det. Galina tvingas in i äktenskap. De får en son tillsammans, Borik, som växer upp i skuggan av moderns hat och faderns tankspridda förströddhet. 1980 föds Lasarus barnbarn, den vackra Lidotjka. Men ödet slår obönhörligt. Lidotjka växer upp lika oälskad som sin far. Fast för henne är det värre eftersom hon först fick fem år av kärlek med sina föräldrar innan hon hamnar i sin farmor Galinas våld. Hon plågas igenom balettakademin, blir hyllad dansös men står inte efter publikens gunst. Hon längtar kärleken.
Det är stor tragik, våldsamt flammande kärlek och djupa psykologiska personporträtt, precis som i de tidiga ryska romanerna. När jag läste om Lasarus kärlek till Marusija, och Marusijas längtan efter barn grät jag. När Stepnova sedan skildrade Marusijas äktenskapliga lycka med professorn blev jag fuktig i ögonen av deras lycka. När Lasarus sedan ”hittat” Galina blir det jättehemskt. Jag kan inte annat än beundra Stepnova som författare. Hon lyckas med konststycket att först beskriva Galina som en avskyvärd fruktansvärd människa och sedan, genom att gå bakåt i tiden, väcka mina sympatier för denna häxliknande kvinna.
Författaren skildrar karaktärerna med både fram- och baksidor. Hon håller fram människorna som de är: otäcka, älskansvärda, idiotiska, sympatiska, små och ömkliga och samtidigt maktfullkomliga. Flera gånger blev jag tvungen att lägga ifrån mig boken. Jag var alltför rädd att läsa vidare, såg framför mig flera hemska scenarior växa fram och kände bara att: nu orkar jag inte mer. Men handlingen drog mig snart tillbaka till fåtöljen och boksidorna. Och igen blev jag förvånad. Ibland för att författaren tänkt ut något än mer djävulskt som karaktärerna råkade ut för. Ibland för att det som hände ändå kunde föra något gott med sig.
Nu när jag lagt ifrån mig boken har jag inte bara erfarit tre ryska kvinnors liv, jag har dessutom i förbifarten fått en skildring av Sovjetunionen från dess uppkomst till dess fall.