De tre inledande spåren på Traps utlovar inte alltför mycket. Förutom en glimt av extra charm under Everyone’s a bitch, är det som bara åtta och en halv minut av försiktigt glad och helt-okej-smart gitarrpop, men inte mycket mer än så. Liksom inget att hänga
i midsommarstången.
Sedan, däremot, då kommer skivan igång. Horrible things (make pretty songs) kan inte beskyllas för att vara annat än en hemskt vacker låt om vackert hemska saker, I’m home drar upp tempot med ett imponerande vitalt driv och sedan fortsätter nästan varje återstående stycke på det elva spår långa albumet att tillföra något nytt. Jaill påminner stundvis om Brian Jonestown Massacre, men ibland dyker mer dubbiga element upp och de låter plötsligt lite som, typ, Animal Collective.
Vilket ju är en trevlig överraskning.
Den kanske mest tydliga kopplingen (i mitt huvuds musikbibliotek, alltså, snarare än bland artisternas egna influenser) finner jag dock i att hela Traps delar många drag med ett av förra årets bästa släpp - nämligen Smoke ring for my halo av landsmannen Kurt Vile.
Båda skivorna lever på en liksom sökande, lite slacker-hasande, men ändå framåtdriven kvalitet, och kanske är det just det som får mig att fastna för Jaill - att de nästan bara blir som ett flerstämmigt alternativ till Kurt Vile and the Violators.
För det är ju inget fel på att låta som något annat, så länge man låter bra.