Och 1996 kom Sif Ruud upp till Norrbotten och Kiruna för att medverka i ett i dag totalt förträngt (tack och lov!) film-fiasko som hette När Finbar försvann.
Han som hette Finbar och som försvann spelades för övrigt av Jonathan Rhys-Meyers, som senare blev världsberömd som huvudrollsinnehavaren Henrik VIII; den engelske kungen med de många fruarna, i TV-serien The Tudors.
Men själva evenemanget var när den då 80-åriga Sif Ruud placerade sig på en snöskoter och oberört drog i väg.
Hon var uppenbarligen inte främmande för så mycket som kom i hennes väg och bangade för ännu mindre. Krävde rollen snöskoterkörning så, javisst: hon körde!
Omkring två år senare (eller var det kanske tre?; åren går och det kan hända att jag blandar ihop det något) hade jag privilegiet att få sammanträffa för en intervju med två av svensk teaters legender, när de gästade Norrbottensteatern med sin uppsättning av Kristina Lugns Idlaflickorna.
Avled i måndags
De bägge i stort sett jämnåriga Sif Ruud och Birgitta Valberg. Då var de 82 (eller 83) nu är Birgitta Valberg 95 och Sif Ruud hade även hon uppnått just den åldern då hon avled i måndags, den 15 augusti.
Det var närmast med vördnad jag mötte dem i Norrbottensteaterns foajé där audiensen skulle äga rum. Då hade jag redan tagit reda på att Sif Ruud fyllde år just den här dagen (82? 83?) och meddelat detta till Norrbottensteaterns ledning, som senare uppvaktade henne på scenen med en blombukett, som hon blev väldigt överraskad och förtjust över.
Vid vårt möte nämnde jag dock givetvis inte ett ord om detta.
Jag mötte två fnittrande tanter, som alltså bägge var över 80 men som hade skojigt som två tjejer i yngre tonåren på en skolutflykt. Och på sätt och vis var det ju det de var; ute på turné i landet, som de var.
Sif Ruud och Birgitta Valberg hade ju både arbetat med varandra och känt varandra. Ungefär hur länge som helst. Främst på Dramaten i Stockholm. Men även i några filmer.
Nu spelade de två äldre kvinnor som träffades under en gemensam resa, till Gardasjön i Italien. Kristina Lugns pjäs slog publikrekord och spelades både länge och väl. Kritiken var lysande. Den spelades senare även in för tv och den repriseras nu på torsdag den 25 augusti i SVT, till minne av Sif Ruud.
"Två favorit-tanter"
Men nu satt de på en soffa, intill varandra, och jag är rätt säker på att jag i det jag skrev liknade dem vid "två favorittanter, som vem som helst skulle vilja vara släkt med". De puffade skrockande i varandra och sa "minns du när...?" och "hur var det nu den där gången...?". Och så brast de, kollektivt och ohejdat, ut i ett tindrande glatt fnitteranfall igen.
- Du tänker väl inte börja tjata om madam Flod och Hemsöborna nu igen? För det är jag utled på! dundrade Sif Ruud inledningsvis och såg så okynnig ut att jag direkt bromsade in och försäkrade att "nej då, bara lite grann, kanske?".
Men faktum var ju att 1966, när Bengt Lagerkvists svartvita dramaserie efter Strindbergs roman visades i Sveriges då enda TV-kanal, så var det fem miljoner som tittade på den. Snacka om genombrott och och ett folkligt genomslag för bland andra Sif Ruud, som i och för sig hade stått på olika teaterscener sedan 1934 och medverkat i åtskilliga filmer men kanske ändå inte var så där allmänt bekant för den allmänna allmogen. Innan madam Flod då. Hon som föll för den schangtile drängen Carlsson från fastlandet, med knävelborrarna, och trotsade den trumpne sonen Gusten i detta företag.
Dessa både spelades av Allan Edwall och en ung och ännu inte med ansiktsfåror och omfattande skäggväxt försedd Sven Wollter. Som omfattades av folkets innerliga kärlek, även de. Tro för all del inget annat!
Rakt in i svensk teaterhistoria
Den där gången på Norrbottensteatern för ett drygt decennium sedan (vilken födelsedag i ordningen det nu än var) var det som att kliva rakt in i den svenska teaterhistorien, där regissörsnamn som Olof Molander, Alf Sjöberg, ("tänk att jag gillade aldrig när Affe ville att man skulle göra så där!" förkunnade Sif Ruud bestämt) Bengt Ekerot och Per-Axel Branner virvlade förbi i samtalet eller namnen på sedan länge försvunna kolleger som Anders Ek, Toiwo Pawlo, Åke Fridell, Märta Ekström och Holger Löwenadler. Idel, ädel, skådespelaradel.
Sif Ruud kom i många, många roller (men långt ifrån enbart!) att personifiera den svenska tanten, med kappa, förståndig hatt på huvudet och lika förståndigt foträta skor på fötterna.
Min egen favorit bland de rollerna är när hon tröstar och tar hand om en svårt söndersupen Gösta Ekman, på Kanarieöarna, i den jättefina filmversionen av Slas-romanen En vandring i solen, från slutet av 1970-talet.
På skoter i Kiruna
Och utan att alls börja rabbla roller (de är alldeles för många!) så måste också hennes (mycket porträttlika!) Selma Lagerlöf i Juloratoriet, efter Göran Tunströms roman; husan Linus-Ida i Madicken-filmerna, efter Astrid Lindgrens älskade romaner och så förstås - när hon brakade i väg på skoter uppe i Kiruna också.
Det svåraste hon gjort var (och där höll Birgitta Valberg också med, för även hon medverkade) var 1959 på Dramaten, i Dag Hammarskjölds översättning av Djuna Barnes extremt komplicerade Växelsången.
- Herregud, med Olof Molander som regissör och allt!
Men allra mest älskad blev ändå Sif Ruud för sin robusta Madam Flod.
Och må hon nu få vila i frid, i sin alldeles egen himmel. Amen.
Rolf Nilsén