Ett evangelium för ögat
Ute glänser solen i guldkupolen på den ortodoxa kyrka Monika Pohjanen och hennes man Bengt skapat på Sirrilus i Överkalix. Därinne är väggarna fyllda med bilder från de heliga berättelserna. Med några få undantag är ikonerna målade av Monika Pohjanen.
STORMARTYREN HELIGA KRISTINA. "En martyr bär röd mantel och håller i ett kors. Att hon är helig syns på glorian, att hon är en ung kvinna syns på att håret inte är helt täckt. Den vita huvudduken berättar att hon är jungfru", säger Monika Pohjanen.
Foto:
Bilden föreställer tre änglar i ett förtroligt och lyssnande samtal. I en av bokens texter beskriver författaren Bengt Pohjanen situationen som "en kreativ paus" där beslutet om att skapa människan och att återlösa henne genom Sonens lidande fattas. Ordet "ikon" kommer från grekiskans "eikon" som betyder avbild. Den ortodoxa kyrkan är unik eftersom den alltid har tagit bilden på högsta allvar. Det heliga skrivs där inte bara i text, utan målas och gestaltas också i bild enligt kyrkans tradition. Inom den ortodoxa kyrkan vördas bilden på samma sätt som skriften och korset. - Legender som florerar runt omkring duger alltså inte som motiv. En ikon avbildar viktiga händelser, viktiga personer. Bilden förmedlar genom ögat samma verklighet som ordet genom örat, säger Monika Pohjanen. Jordisk avbild
För hennes egen del kom tron först. - Bengt läste och jag tittade på bilder, det var redan i början av 70-talet. 1985 blev vi ortodoxa och då började jag studera ikonmåleri. Gick massor av kurser, bland annat i klostret i Valamo, där jag också har studerat teologi. För att kunna måla ikoner krävs det att man känner till traditionen, det vill säga teologin, att man kan måla och att man har en personlig tro - ju mer man har av allt detta, desto fullkomligare blir ikonerna, säger Monika Pohjanen. Varje ikon kan ses som en jordisk avbild av den himmelska urbilden. Traditionen rymmer kunskap om "originalet" och att måla ikoner kan jämföras med att översätta Bibeln. Därför blir naturligtvis inte heller konstnärens identitet viktig. - Allt individuellt blir en slöja över budskapet. Ikonen ska uttrycka Guds närvaro i tiden och kyrkan genom alla tider, säger Monika Pohjanen, som nyligen blev medlem i KRO, Konstnärernas riksorganisation, och gärna också målar i en fri tradition. - Jag funderar fortfarande på om det är klokt att gå emellan, men hittills har jag känt att det är viktigt att få göra både ock. I mina ikoner ska jag inte synas, men kännare kan naturligtvis se att jag målar i en rysk tradition. Den grekiska har starkare färgskalor, medan den ryska har större samstämmighet med det nordiska ljuset. Viktig symbolik
Som den pedagog hon är vill hon gärna fördjupa och bredda kunskapen om ikonen, som på senare tid rönt allt större intresse, inte bara i ett dagliga samtal kring datorer och telefoner. Symboliken är viktig, framför ikonerna på Sirillus ledsagar Monika Pohjanen oss i en bildvärld där allt har en mening - färger, fingerställningar, klädedräkter, placeringar. Maria, Guds moder, bär mörkröd mantel, blå klänning och huvudduk. Syns hennes skor är de klarröda. Kristus målas med gyllene klädsel, en symbol för det eviga, men också i rött och blått - beroende på om det är före eller efter dopet. På en av flera "festikoner", som var och en berättar om kyrkans tolv stora fester, ligger Jesusbarnet i krubban, omgiven av föräldrar och vise män. Utanför klippgrottan sitter Josef med skimrande gloria. - Josef sitter och funderar på realismen. Att han är en helig man ser man på glorian. Det är klart att han var en helig man, annars skulle han ju ha kastat ut henne, säger Monika Pohjanen. Tålamodsprövande process
Under årens lopp har hon ibland hört att man bara kan måla ikoner i kloster. Själv målar hon för det mesta omgiven av familj, barn och barnbarn. Tekniken är långsam och tålamodsprövande. På ett underlag, oftast björk eller furu, fästs och prepareras en duk med gelantinklister och krita innan själva måleriet tar vid. Färgen blandas på samma sätt som den alltid gjorts, med äggula och färgpigment. Används bladguld läggs det på tidigt i processen. - Det tar tid, färgen ska gärna torka någon månad innan man lackar ikonen genom att stryka på linolja. Är man splittrad när man jobbar syns det förmodligen, men personligen är jag van vid att bli avbruten och kan få en släng av prestationsångest när jag arbetar i avskildhet. Det är svårt att rätta till misstag i bilderna, även om det naturligtvis går, säger Monika Pohjanen medan hon påbörjar en bild av den helige Andreas. På min fråga när hon känner sig nöjd med sina bilder kommer ett blixtsnabbt svar. - Den frågan är mycket lätt att besvara: Jag är aldrig nöjd. Har du någonsin träffat en konstnär som är det?
Så jobbar vi med nyheter