De som ännu inte hade läst Yvonne Hirdmans August-pris belönade fackbok Den röda grevinnan - en europeisk historia (Ordfront) och som var med och nästan helt och hållet fyllde upp Lilla salen i Kulturens hus på tisdagskvällen, när en av de mest charmfullt underhållande Kontext-kvällarna hittills genomfördes där med författaren och Kerstin Wixe i samtal - bör rimligtvis så skyndsamt snabbt som möjligt ordna inköp av densamma.
Det kan nämligen grundligt garanteras: den är hur hundratusenfalt som helst värt det. Och tisdagskvällens stimulativa och anekdotiskt charmfulla samtal gav onekligen glupande mersmak.
Yvonne Hirdman, 67, är professor inom diverse betryggande discipliner och numera verksam vid samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola. Hon doktorerade om Sveriges kommunistiska parti under andra världskriget och nedkom för några år sedan med en uppmärksammad och allmänt prisad biografi kring Alva Myrdal.
Det var under arbetet med den hon plötsligen kom till insikt om att hon visste mera om fru Myrdal än om sin egen mamma. Så då begynte forskningen om detta oändligt fascinerande europeiska kvinnoöde, som till sist resulterade i den sällsynt skickelsedigra biografin.
Mamman, som efter ett färgstarkt och intensivt kedjerökande liv fimpade sin allra sista cigarett 1966, förblev länge i stort sett en hemlighet för Yvonne Hirdman.
- Jag visste en del om henne, som att hon hade varit gift med en greve och hade ett synnerligen kringfackande liv bakom sig, men egentligen inget mera. Under min barndom var det mest pappa som berättade och då var det om hans uppväxt i Västerås, erinrade sig Yvonne Hirdman.
Charlotte Hirdman föddes i nuvarande Estland, som då (1906) var en del av Tsarryssland, och fick en uppväxt och ett kosmopolitiskt liv; fram till 1940, som präglades av de kastvindar och skeenden som revolutioner, statskupper, nya statsbildningar och allt möjligt annat dynamiskt åstadkom. I det ständigt turbulenta Europa.
Ett antal relationer tog henne till olika länder. Hon kan ha varit spion och under mellankrigstiden umgicks hon med en grupp kärnfysiker inkluderande dansken Niels Bohr. Till Sverige kom hon, i elfte timmen, som flykting 1940 och gifte sig med språkläraren Einar Hirdman samt fick tre barn med honom och bosatte sig till sist i Stockholmsförorten Hökarängen.
Men sedan hann det bli mellanspel i diverse andra svenska orter också, till och med några år i Malmberget, där hon enligt dottern Yvonne "trivdes utmärkt bra".
Den röda grevinnan är sprängfylld med hyperintressanta människoöden och man påminns alldeles om böcker av Jolo, Adolf Hallman, Peter Englund eller någon av Arthur Koestlers böcker (som hon för övrigt också var bekant med, självklart!).
Samtalet mellan Hirdman och Kerstin Wixe växlade ständigt in på nya spår och upprätthållandet av någon kronologi var meningslös (den första halvtimmen ägnades nästan helt åt hennes mormor Emilie).
- Ni måste helt enkelt läsa boken för att få den fullständiga bilden av allt det här, påpekade Wixe pedagogiskt flera gånger för den väldigt uppskattande publiken, som senare köade för att inhandla boken.
En europeiskt tindrande kväll. Ett kosmopolitiskt stimulanspaket.
Alldeles och förvisso.