Huvudpersonerna i Linn Ullmans roman Det dyrbara är: Siri, krögerska och hustru till Jon; Jon Dreyer, en självupptagen och hyllad författare som drabbats av en långvarig skrivkramp; parets två döttrar och en saknad son som drunknat som barn.
Det inre skeendet mer än den yttre handlingen, familjemedlemmarnas instängda känslor och outsagdheter, står i fokus och kommer till uttryck genom en mormors återupptagna drickande och av barnflickan Milles död och Jons ständiga otrohet. Den ungdomligt utmanande barnflickan får en kort sommar hos familjen. Hon hittas begravd redan i början av romanen. Några småpojkar gör upptäckten när de gräver ner en skatt i skogen.
Jons skrivvånda och tillbakablickarna på veckorna när Mille levde och Siri ville ha bort henne, binder ihop ett drama som aldrig hemfaller åt deckarintrigen trots mordet. Obehaget är mer subtilt. Siri som spionerar på sin man och läser hans sms. Jon som slugt raderar och skriver nytt som bättre passar hustruns nerver. Han ser på Siri endast i relation till sig själv och har det draget gemensamt med de manliga författare som kvinnliga dito, Jane Austen och Virginia Woolf, började klä av i början av förra seklet. Woolf ville ha en "androgyn" litteratur för att komma bort från stereotypa skildringar av kvinnor. Det dyrbara leder ibland tankarna till särskilt Woolf och då inte på grund av något androgynt drag, utan mer i karaktärerna och i miljön. Woolfs Mot fyren, som bygger på minnen från Woolfs barndom i sommarhuset, dyker upp i tankarna vid läsningen.
Ullmans prosa är mjuk och sensibel och det är hennes språkkänsla som gör familjen värd att följa till sista sidan, inte familjen själv. Det är ett konststycke i sig för det framgår till exempel aldrig varför Mille dödas, eller av vem. Lösa trådar leder i olika riktningar men knyts aldrig ihop. Kanske är hon en metafor för underliggande fientlighet och stark tillgivenhet, eller någonting helt annat. En självbiografi förklädd till ...?
Styrkan hos Ullman ligger i de psykologiska nyanserna och i de många associationerna och minnesbilderna men den psykologiska overksamheten hos karaktärerna kan också tolkas som att Ullman inte får upp locket på tryckkokaren. En slags vändpunkt utgör dock Almas undertryckta revolt mot modern. Hon klipper håret på en kvinna i skolan som sparat sin långa fläta sedan flickåren. Men det blir ändå lite präktigt som om Ullman klippt av sig det flickaktigt oförvägna från den drabbande debutromanen.