Ett dockskåp med flera liv

Västerbottensteatern Systrar Av Boel Forssell Medverkande: Niclas Andersson, Leila Haji, Mikael Lindgren, Tove Olsson och Marie-Thérèse Sarrazin Medverkande på film: Gunnar Eklund, Göran Hansson, Cay Nyqvist och Lillemor Skogheden Scenografi och kostym: Ulla Karlsson Kompositör: Marcus Holmberg Ljussättning: Kin Grenholm Regi: Elisabeth Sevholt Familjeföreställning från 10 år Utgångspunkten är okända föräldrar och pjäsen handlar om tioåringarna Liv, spelad av Leila Haji, och Sandra, Tove Olsson. Flickorna är kompisar och födda på samma dag. I övrigt är deras livsvillkor rätt olika. Sandra bor ensam med sin mamma i en lägenhet. Det är grått och torftigt, mamman lever på gränsen till vad hon tål och Sandra får klara mycket själv. Liv i sin tur bor med sina båda föräldrar. Huset är klatschigt, som vore det hämtat ur en katalog från Nordsjö färg, med möbler ur någon inredningstidning och föräldrarna från en framgångssaga. Allt belyst samtidigt eftersom de grunda rummen placerats i två plan i Ulla Karlssons scenografi. Denna får mig faktiskt att tänka på ett dockskåp men med skillnaden att förutom rum ur Livs hus finns här också delar från helt andra byggnader. I alla nischer visas korta scener, ofta från parallella skeenden med dialoger som får gå in i varandra, ur flickornas liv. En lösning som verkligen öppnar för publiken att av samma pjäs uppleva olika historier. Det är dessutom i själva scenografin, som också används till filmduk, och hur regissören Elisabeth Sevholt arbetat i den jag tydligast uppfattar att teatern låtit sig inspireras av musikvideor och serier. Uppsättningens parallella skeenden och korta klipp är i det närmast regel. Nu är det dock inte helt enkelt att översätta estetik och av alla förflyttningar i Systrar blir upplevelsen en aning splittrad. Till premiären hade föreställningen inte heller riktigt kokat ihop. Trots en energisk rörelse som fick scenografin att knaka bildades det liksom energilösa tomrum. Detta förtar ändå inte intrycket av att uppsättningen kan bli riktigt bra när ensemblen nu får möta sin unga publik och börja spela på den. För i sin lustfyllda form finns här samtidigt en viktig berättelse om identitet, om att vara älskad på riktigt och om att bli övergiven. Liv, som ju lever med sina båda föräldrar, är nämligen adopterad från Colombia och Sandras mamma har aldrig berättat om pappan för sin dotter. Detta för kompisarna samman på ett särskilt sätt och när Sandra efter mammans kollaps flyttar in hos Liv flyter livsfrågorna upp till ytan. För Liv ska en del av dem ses mot den kulturella överenskommelsen vi har kring utlandsadopterade i det här landet: att de har sån himla tur som kommit till just Sverige. Det senare fint gestaltat i en morgonscen mellan Liv och den stolte pappan. Sandra, som Tove Olsson välspelat gör till en självklar förpubertal ung flicka, är istället ?jobbig?, inte minst därför att hon har så mycket att försvara och gömma men också för att mamman inte orkar. Pjäsens vuxna har däremot en mind-re roll som individer. Deras val och pågående liv tar aldrig över, vilket vi tackar för nu när barnkulturens berättelser allt oftare kantrar över till att handla om (de ofullkomliga) föräldrarnas historia, utan bildar en fond till flickornas grubblerier. Och Boel Forssell visar än en gång att hon är säker på hur dialogen mellan unga flickor låter, på hur vänskapens fram- och baksidor ser ut. Systrar känns därför som barnteater ur verkligt barnperspektiv.