Ett dansverk där bilden dominerar

What Moves You?Dans i Nords projekt Take Off har blivit ett slags experimentscen för dansare med bakgrund i länet. Viktig och uppfriskande. Under rubriken ges utrymme att utforska olika konstnärliga idéer och för dansarna att utvecklas i yrket. En av dessa är Charlotta Ruth. Sedan ett par år tillbaka har hon arbetat med MOVE - Border Crossing Art Project. Det har handlat om att korsa imaginära men mycket påtagliga nations- och kulturgränser, men också att blanda olika konstformer. Eller snarare låta dem samarbeta på lika villkor. Tillsammans med musikern Johannes Burström, ljusdesignern och videokonstnären Tobias Leira, och Kateryna Zavoloka, elektronmusiker och grafisk designer har hon och dansaren Alexandr Andriyashkin arbetat fram What Moves You?. Stycket premiärvisades i går på Studio Acusticum. Det rör sig i gränslanden mellan alla konstarter och är ett verk där ljuset, ljudet, musiken och scenografin tycks lika viktiga som dansarna.Det som rör mig mest är dock bilden. Under den nästan 60 minuter långa föreställningen förändras den enkla scenbilden ständigt. Det görs med små, ibland knappt märkbara men ändå påtagliga. Mest statiskt är den lyktstolpe med svagt lysande glödlampa och oändligt många kablar, vridna om varandra, som går diagonalt genom scenrummet. Den är också en mycket stark kulturell markör som talar om för oss att vi lämnat skandinaviskt livsrum. Aktörerna kommer från Sverige och Norge, samt Ukraina och Ryssland. En del av de intryck man fått av resandet mellan länderna och arbetet i dem återanvänds i föreställningen. Särskilt påtagligt är pekandet, en väldigt vanlig gest inte minst för den som kommer som nykomling till en plats. Det får också, efter ett preludium av en rockande Alexandr i hörlurar och modern vardagsutstyrsel, inleda och även avsluta föreställningen. En bra avrundning på ett verk som annars tycks kunna pågå hur länge som helst. En invändning som känns viktig.När man som här tar in verklighetens rölighet, och ibland röriga offentliga rum på scenen behöver det liksom kokas ner för att det av konstnärerna sedda ska synas för publiken. I What Moves You? tycker jag mig stundtals snarare se en gata vilken som helst medan tankarna far i sina egna vardagliga banor.Verket är som sagt resultat av ett kollektivt arbete utan regissör, utan curator, och som ofta förr får det just den kollektiva produktens svaghet. Ögat utifrån saknas, föreställningen tappar i stringens med svackor och fragment av tankar som skymmer pärlorna till följd.Det är då bilden blir viktig. Ett skarpt skuggspel, videor med märkliga färger, en grön flod som bara flyter, och flyter medan människorna ser på. Och jag dras för en stund in i mysteriet evigheten.