Det gör henne ibland sårbar för detsamma, orolig i glädjen. Hennes passioner och intressen har fästen som de vuxna inte alltid förstår, som tycks farliga, svårbegripliga, mest underliga.
Att läsa Barbro Lindgrens trilogi om Sparveln är naturligtvis att sympatisera med detta barn, att ta hennes parti, nästan oavsett vad hon hittar på. Att läsa som "kritiker", det vill säga med tydlig distans, går knappast här. Det vore att närma sig denna heterogena text i fel ände. Men det är inte främst identifikationen som får sin verkan i dessa böcker, en sådan kan ändå vara inlärd och betingad av yttre omständigheter. Snarare är det Sparvelns nej-sägande som vinner läsaren, hennes anslutande till en omstörtande praktik med motsvarigheter både i litteraturen och i historien. Hon gör på eget vis, snett och vint förvisso, men utan att snegla in i skocken i onödan.
Hon lär känna Janne, en lufsig, snäll, glasögonprydd herre som har frigång från Beckomberga mentalsjukhus, i vars närhet Sparveln växer upp. Janne är melankolisk och blid, mer "lite efter" än galen. När hon börjar prata om honom hemma, som vore han vilken lekkamrat som helst från gatan, reagerar föräldrarna och grannskapet med förståelig bestörtning. Det är ingen som Sparveln bör ha kontakt med. Men för Sparveln är Janne en person som inte håller hårt på sitt vuxenskap, utan i stället känner sig vilset i det. Han liknar barnet, för vilket gränserna inte är rigida, för vilket åtskillnaden och kategoriserandet är mindre viktiga. Han visar på ett bortom. Då Janne en dag är försvunnen, omplacerad till ett hem i Uppsala, är det en verklig förlust.
Just gapet mellan vuxenvärld och barn är ett tydligt drag i Sparveln-trilogin. På ett ställe heter det: "Sparveln tycker det blir allt hemskare med stora människor. De säger ju precis vad som helst. De verkar inte riktigt kloka." Utan jämförelser i övrigt finns här iakttagelser av vuxenvärlden som kan minna om det berättaren gör i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Livet är stort, farligt, spännande, sorgligt, ödsligt. En rad karaktärer gör entré på scenen, några svekfulla, andra tillgivna, alla spelar roller, reglerna är inte klara, skeendena är som gjorda för att förbrylla ... Till det senare hör bland annat Sparvelns blick på de gamla, på de döende. För henne är döden ett monstrum, en yttersta obegriplighet. När hon tillsammans med farmor besöker en tant som ligger på det yttersta upprörs hon över beskedet om att tanten nog inte lever längre än veckan ut: "Håret reser sig på Sparvelns huvud. Hur kan man skratta när man ska dö om en vecka? Och prata som en vanlig människa! Sparveln skulle skrika och gråta hela dagarna, ja, hon skulle bli tokig."
Och inför en döende man, Guttav, förundras Sparveln över "att han ska grävas ner i geggamojan, han som verkar så levande!"
Barbro Lindgrens berättande är inte snällt, tillrättalagt eller moraliskt poserande. Hon tar sikte där det gör ont, gärna med en omtagning för att arbeta in det just sagda. Hela sorgen, hela lyckan, allt däremellan. Hennes bild av barndomen är inte förljugen. Den förses inte med skära rosetter eller mjuka hörn, öppnar snarare mot det oberäkneliga, det som ligger i djupen.
Sparveln-böckerna har ibland beskrivits som utvecklingsromaner, vilket delvis kan ha skäl för sig. En flicka växer upp och blir lite större, hon får ett syskon (den älskade "Lillgubben"), börjar skolan och tillägnar sig språket och verkligheten. Inte minst börjar hon se sig själv också utifrån, speglad i andras blickar. Samhället utanför barndomskvarteret tränger sig på. Men i utvecklingsromanen förädlas ofta huvudpersonen, reser sig, strävar framåt och uppåt och når resultat. Det känns främmande här. Sparveln är redan någon, och tar upp kampen för att få fortsätta vara sig själv. Hon vill bli den hon är. De vanetänkande har hon varken tid eller lust att dröja länge hos.