Skrivandets rum öppnar sig mot icke-skrivandets. Fullt så åtskilda som de två kan verka är de nog inte, trots allt. Icke-skrivandet kunde ses som ett slags negativ skrift, eller den akt av väntan och ackumulerande som gör själva skrivandet möjligt.
Elisabeth Rynells Skrivandets sinne är tillkommen ur en sådan väntan. När varken dikter eller berättelser strömmade till satte hon sig för att skriva i alla fall. För att "våga den farliga tanken, att jag får finnas. Och det gör jag bara när jag skriver." På titelbladet är det angivet "essäer", men snarare rör det sig om en poetik med personliga hågkomster invävda. Ett avtryck av en bildningsgång, om man så vill.
Rynell har ett trevande skrivsätt som ibland kan verka förstrött men som nog är resultatet av en avsevärd möda.
Det verkar enkelt men är inte enkelt. Ibland blir det väl andäktigt, betraktelserna över naturen och dikten kan ha karaktären av något som inte får smutsas ned, en upphöjdhet gränsande till det preciösa. Men ofta finns det mycket av värde i dessa anspråkslösa anspråksfulla stycken av liv och litteratur, läckande in i varandra. Ämnena är många men döden och de döda, författarens egna döda, är en bärande bjälke.
Maken, död vid bara 32 års ålder, får ett vackert epitafium, som också utvecklar sig till en appell att se annorlunda på döden och dess förmenta meningslöshet.
Något som även går igen i den kanske starkaste texten, om väninnan Arnevi som bryter benet på en värmländsk sjö och fryser ihjäl.
Hon om vilken somliga av de efterlevande tanklöst säger att "hon dog för att hon inte hade mobiltelefon", därmed reducerande den dödes bortgång till en fråga om teknisk utrustning.
Porträttet av vännen och kollegan Sara Lidman är varmt och inkännande men inte utan udd. Hon återkommer i åtminstone en handfull av bokens texter, från det första mötet på 1980-talet - då Lidman lagar renskav och mandelpotatis
i författarens kök - till läsningarna av och diskussionerna kring varandras manus, till Lidmans döende och avsked.
Som läsare och kollega tycks hon ha varit utrustad med lika delar omsorg och hårda nypor. Om romangestalten Knövel i Rynells Hohaj kan det heta: "Du älskade honom inte, sa hon. Du klarade inte av att älska honom. Och därför blev han inte bra."
Andra gånger klottrar hon muntra tillrop i manuskriptens kant, manuskript som hon också infogat oräkneliga post-it-lappar i.
När Rynell just avslutat romanen Till Mervas frågar Lidman, lodande efter skrivandets transformation av den skrivande: "Mötte du den större människan som är klokare än du och en bättre och finare människa än du och som vet vad du icket vet? Gjorde du det?" Författaren har bara att svara jakande på frågan.