Ett arbete som söker sin form

Marie Norins tidigare diktsamlingar har bland annat hetat saker som Världsrekord utanför Madrid och Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet. Titeln på hennes nya är inte mindre vacker: Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts. Ett helhetsmått, en summa som är omöjlig att komma fram till. Det är som barnets frågor och tankelekar: vad händer om alla kineser spottar samtidigt? Bokens fem avdelningar hålls samman av beskrivningar av olika fotografier, som bläddrade jaget i ett fotoalbum och försökte länka samman ett då och ett nu: "Också bilder på hav, bilder på båtar på långt håll, en bild på / en fyr, bilder på rotsystemen i farmors kolonistuga, flera / bilder på träd och bilder tagna ut i mörker". Även läsaren får ägna sig åt sammanlänkning. Mellan den privata mytologi som ett fotoalbum alltid utgör kontra det allmängiltiga. Ofta är det förgäves, man förblir en utanförstående. Men Norins bilder för ändå med sig åtskilligt att intresserat vrida och vända på, språksjok, ömsom mörka, ömsom absurda, som sluter och öppnar texten i samma rörelse. Dikten redogör för ett antal relationer, människor som kommit och gått, men alltsammans hålls kvar i det suddiga och outredda och kanske är det en sann bild, möjligen återstår till slut bara, som Norin uttrycker det, "linorna mellan människorna". Det är en nyckfull och splittrad bok, med en mängd stilar, humör och stämningar. Ena stunden lågmäld och sval, andra stunden bullrig med utropstecken och svordomar. Det är en tillgång och ett aber. Jag tänker ibland att det är ett arbete som söker sin form, men att detta sökande också är en av förutsättningarna för det skrivna. Som starkast tycker jag Norin är när hennes kamp med skriften mynnar ut i poetiska destillat, stränga och rena ord, vågar jag säga framvärkta: "Pannans söm och kroppensNågon som vuxit ovanpå mig, utanför migEn svart rand i ansiktsbildenJag tror inte på gud längreDe mjuka grodkropparnas kväkningar i gräset"