Ett anfall - utan pardon

Den durkdrivet obönhörliga sydstatsgruppen Drive-By Truckers sysslar hårt med sånt som musikaliska anfall. Sådana som är både överrumplande, verkningsfulla och helt utan pardon. Kompromisslöst, håller också. Och som vanligt har Patterson Hood (främst) och Mike Cooley och Shonna Tucker (i något mindre grad) en hel del att berätta. Eller sannare sagt: massor. Drive-By Truckers tionde album, kronologiskt närmast efter den tufft oklanderliga Brighter Than Creation´s Dark, gör ett lika skoningslöst intryck som alla deras skivor har för vana att göra. Har man en gång gjort en rock-opera om sydstatsgruppen Lynyrd Skynyrd, så vet man verkligen hur de här speciella verktygen ska - och bör - användas. Det blir alltså ett jävla liv när Drive-By Truckers trycker ner gasen och sätter i gång. Men mitt i deras vitalisering av gammal (o)hederlig Southern Rock av 70-talssnitt så har de också diverse historier att berätta. Tänk då på William Faulkner och Carson McCullers, men på speed och overdrive. Då kommer ni i närheten, tematiskt och muskelspänt, av vad det här är. Marinera allt i bourbon också. För säkerhets skull. Det rör sig om novelettartade historier av klassiskt film noir-snitt. Och om ursinniga betraktelser kring svek och förräderi. Titlarna är sånt som Daddy Learned To Fly, The Fourth Night Of My Drinking, Drag the Lake Charlie, This Fucking Job, Get Downtown och The Wig He Made Her Wear. Ni ser ju själva: tufft, buttert, barskt. Gothic och Out Of Sight. Och så en mycket stilfullt innerlig vemodighet om den en gång i tiden väldigt berömda lindansargruppen The Flying Wallendas. Också. Sånt ger automatiskt stilpoäng. Drive-By Truckers gör orolig och närvarande musik. Fullvuxen. Som man inte vill vara utan. Nu vet ni också det.

Ett anfall - utan pardon

Det här är en skiva som man (gissningsvis?) frivilligt utsätter sig för. Helt och hållet på egen risk, dock.