Ett alternativ i vår historielösa tid

Den första boken i serien, Pil med järnskodd spets, kom redan 1990 och beskrev knekten Anttis liv, han som kämpat i Karl X Gustafs krig i Polen och sedan hamnat i bruksherrarna Mommas tjänst uppe i Svappavaara. Nästa bok, Färden mot Jukkasjärvi (1993), handlar om Anttis son Nils, som deltog i det blodiga slaget vid Lund 1676 och som senare bevittnade ryssarnas härjningar i Tornedalen under den stora ofreden på 1710-talet. Boken beskriver också hur kyrkan försökte utrota samernas gamla religion. I den tredje boken, När tranorna vänder åter (1998), möter vi Nils son Pekka, karolin i Karl XII:s armé, sårad vid Poltava, där 7.000 svenskar stupade. Pekka kommer som krigsfånge till Sibirien, och efter tio år och många mödosamma äventyr tar han sig tillbaka till Sverige, och tillsammans med sin samiska hustru bosätter han sig några mil norr om Jukkasjärvi. I årets bok uppträder Pekkas sonson Isak, som sårats vid Virta bro 1808, i det krig då Sverige förlorade Finland till Ryssland. Isak flyr norrut tillsammans med andra svenska soldater. Såret i armen leder till kallbrand och på sjukhuset i Torneå genomlider han en fruktansvärt smärtsam amputation. Men Isak håller en dröm levande. Klarar han sig hem till torpet i Kaulinranta, ska han ta med sig sin hustru Eva till Norge, där det finns så mycket fisk i havet, att man aldrig behöver svälta. Deras son Matti finns redan där, han har flytt Sverige för att slippa bli knekt som sina förfäder. Och därmed har vi nått fram till huvudmotivet i Finnmarken brinner, nämligen skildringen av hur tusentals tornedalingar på 1800-talet utvandrar till Norge för att livnära sig som fiskare. Isak förverkligar sin dröm och tar sig till norska ishavskusten. Men han får blodförgiftning i sin armstump och är snart ute ur historien. Isak ges inte så mycket utrymme i berättelsen, eftersom Finnmarken brinner är en kollektivroman utan huvudpersoner och utan några djupare personskildringar. Ett myller av gestalter passerar, det är hårda tider, man kämpar mot köld och hunger och omänskliga förhållanden. Den synske Isak hade som 17-åring en sällsam upplevelse i Övertorneå kyrka. Under den mäktiga orgelmusiken ser han ett märkligt tåg av döda tornedalingar vandra förbi i mittgången, alla passerar revy, barn, ungdomar, vuxna, åldringar, hela den sociala rangskalan från de lägsta till de högsta. Isak ser Arendt Grape, bröderna Momma, skalden Antti Keksi, kyrkoherdar, landshövdingar, franska vetenskapsmän. Denna scen är central i romanen. Kieri vill visa: så här ser vår tornedalska historia ut. Se, hur många märkliga människor som levat här, glöm inte bort dem, glöm inte bort deras liv och verk, om det så gäller en fattig knekt eller en rik patron. Kieri är outtröttlig när det gäller skildringar av folks vardag. Boken utgör en guldgruva för etnologer, kläder, skor, redskap, mat, byggnader, båtar, arbetsmoment, allt beskrivs med stor sakkunnighet och vittnar om författarens mödosamma forskningsarbete. Det är också ett sätt att skildra människor utan att rannsaka hjärtan och njurar. Ibland innehåller folklivsskildringen stora kataloger. När fisken gått till i Varangerfjorden måste kläder och skor ses över innan man drar ut till havs. Kieri ser allt för sin inre syn: "Vadmalskläder, storvästar, långa rockar, stickade tröjor, knälånga koltar, tunna lappade kavajer, getskinnspälsar, lapparnas koltar, blanknötta engelsinibyxor, till marken släpande långa kvinnokjolar, nypöshamheita, kardullsförkläden, bandlindade näbbskor, handsömmade läderskor, långskaftade kvinnoskor med remmar uppåt knäna, kallokhaat, härnskor på de mest välklädda, högskaftade storstövlar som rymmer både strumpor och skohö, kraghandskar, utnötta blöta vantar, hundskinnshandskar, karelska pälsmössor, svarta huvuddukar, harskinnsmössor, finnmössor, lappmössor med stora tofsar och en ensam fyravindarsmössa." I vår historielösa tid erbjuder Gunnar Kieri ett alternativ. Man kan lära av det förflutna.

Ett alternativ i vår historielösa tid

Gunnar Kieri har i höst givit ut sin fjärde bok i romanserien om en släkt från Tornedalen. Den nya boken har titeln Finnmarken brinner, Ruija pallaa.