HANS RUINS ESSÄER om Martin Heideggers tänkande är otvivelaktigt vårens stora läsupplevelse. Ett sällsynt sammansmitt och samtidigt öppet verk som diskuterar den besvärliga filosofen och gör hans hermeneutik, hans tolkningsfilosofi något mer tillgänglig.
Jag tror att Heidegger säger oss att människan är en tolkande varelse, en hermeneutisk. Vi är i världen och vi är hos varandra. Objekt och subjekt är inga enkla motsatspar, de måste alltid förstås tillsammans, vi förändras av vår kunskap om världen, liksom världen då också förändras.
VAD INNEBÄR DET att vara människa? Ja, kanske just detta, att förstå sin ömsesidighet till varat och världen. Det enda verkligt vissa i vår tillvaro är dess ändlighet, vi vet att vi ska dö. Men ingenting i vår vardagstillvaro skvallrar om den insikten, tvärtom. Den ångest som vetskapen om ändligheten föder är Kirkegaards upptäckt, men Heidegger tar upp den igen.
Och där finns den enorma sprängkraften, i den frihetens möjlighet som ångestens insikt om existensen föder. Vårt vara i världen, vår utkastadhet för att tala Heideggerska, handlar om att mitt liv är öppet för mina val, som i skenet av den vissa döden alltså måste bli oändligt fritt. Tänk på detta en stund, det tål att malas några minuter, kanske mer.
Heidegger är inte lättläst, och jag förstår fortfarande inte hur han utifrån insikterna i Varat och tiden kom att acceptera nazismen och den rektorstjänst han uppbar i Freiburg under deras välde. Även om han uppenbart ångrade sig. Var det hans antimodernism som förledde honom, men hur kunde hans "existentialism" föra till en acceptans av det nazistiska väldet? Där följer jag inte helt med i Ruins förklaringar, men erkänner gärna tillkortakommandet. En spontan rörelse emot hade verkat mer logisk.
HEIDEGGER OM språket, om konsten, modernismen, som frihetsfilosof, som kritiker av Nietzsche. Med stort pedagogiskt lugn strövar Ruin genom det komplicerade författarskapet, och jag tänker mig att hans lugn är följden av ett livslångt studiums uthållighet.
Det är hos romantikern och poeten Hölderlin Heidegger finner sina tankar om språket. "Inget ting må vara där ordet brister" säger han någonstans. Hans förståelse av att även språket har en utsträckning och begränsning får honom att likna den sene Wittgenstein. Språket har sin tillfällighet, det duger till kommunikation, men också till att utestänga förståelsen av världen, dess gränser blir världens gränser.
DEN MUNTERHET han finner i Hölderlins grundstämning av "helig sorg" får mig att tänka på Schopenhauer, sådan glädje utvinner bara den verkligt allvarlige.
"Det är som om språket förstör sitt förhållande till varat när det uppnår en nivå av självmedvetenhet" skriver Ruin, och jag vet inte om jag förstår rätt.
Men jag tror meningen handlar om det Ruin kallar "tecknets herravälde". Den pessimism detta föder är stor, eftersom en förståelse utanför tecknens herravälde åtminstone aldrig kan föras vidare, även om den kan uppstå enskilt.