Ny bokI sin nya diktsamling Vintergatan ger Kjell Espmark åter ordet till de döda. Precis som han gjorde i den samling som kom 2002 och kan ses som en prolog: De levande har inga gravar. Där sörjde de döda de ännu levande och deras gemensamma minnen. Det var storslaget och gripande redan då och det starka, mycket värdiga intrycket består. Espmark skriver med någonting så ovanligt som en vardaglig och högstämd retorik, helt fri från den feghet som i samtidslitteraturen framträder som ironisk tvetydighet. Den kulturhistoriska bakgrunden är bjudande och klassisk, nämligen det som kallas Anthologia Graeca, den grekiska antologin. Sammanställd på niohundratalet, men med rötterna i antiken. En samling texter där erotiskt frispråkiga dikter samsades med kristna tankar. Åtskilliga var gravdikter, alltså dikter där de döda vänder sina ord till de levande. En antologi som påverkat hela den västeuropeiska litteraturen, en stor och ovanligt mångfacetterad grundtext. Espmarks dikt har encyklopedisk bredd i utsikten, döden omfattar onekligen alla, men här handlar det främst om den död som kulturen synliggjort. Om alla de som dödats för att upprätthålla någonting: tro, makt, erövringar. Västerlandets många dödar som konstituerat västerlandets överlägsenhet, ibland rättfärdiga, oftast motsatsen. Vi möter den franske kataren, kättaren, strax innan han bränns på bålet, Armfeldts karoliner på Jämtlandsfjällen 1718 och första världskrigets skyttegravsoffer. Namnkunniga eller namnlösa, de lånar alla Espmark sin röst, eller är det tvärtom, ner i det forna Egypten, i pestens månad i det antika Aten och in till mörkrets hjärta i det koloniala Kongo. Kronologiskt sträcker sig dikterna fram till nutidens massakrer i Serbien eller det systematiska mördandet av Amazonas urbefolkningar. Espmark förmår gestalta historien, den får fast kropp i hans dikter. De frusna ögonblicken, som här är de allra sista ögonblicken, blir så ohyggligt tydliga, som vore de historiens verkliga innehåll och allt det andra bara meningslös rekvisita; kungar, konferenser och krigsutbrott. Det är när någon just dör som historien föds, som den blir till en egenmakt. En sammanfattning av Espmarks författarskap? Kanske. På många sätt löper trådarna från de stora romansviterna och dikterna samman här, till en minnespunkt mitt mellan död och liv. I slutsekundernas koncentration där det andra ännu inte inträtt. Espmark har en mycket konsekvent stämning i sitt författarskap, det ligger alltid i den historiska eftertankens dyningar. Hans jag är den historiska slutsatsen, det faktum som nästan alltid slukar de verkliga jagen.Ungefär som partiet slukar den stora ledaren som läggs balsamerad i ett marmorpalats istället för att få sin aska spridd för vinden. Också han ett offer, slukad efter döden av det allsmäktiga parti som han under livet lät sluka så många andra för de rena idéernas skull, "det grep min sista rosslande stund/ och ställde ut den, förklarad evig/ i en kista av förglasad vördnad."
