Kjell Espmarks första minnesbok Minnena ljuger led ibland av en egendomlig kyla när de över de olika minnesversionerna ställdes alltför antagonistiskt mot varandra. Det var som att först omfamnas av texten, därefter förskjutas. Som dialektisk metod helt okej, men kliniken kom i konflikt med humanisten, vilket var oskönt.
Metoden fortsätter nu, I vargtimmen heter boken som fortsätter rannsakningen av den egna gärningen, av böckernas porträtt, av omdömena, ibland av de bärande idéerna och de stora systemen. Den privata mytologin, familjens, författarens, skenbilderna rivs undan.
Precis som inför den första boken har jag en viss skepsis mot tillvägagångssättet. Vilken bild är den lögnaktiga? Kommer sanningen alltid efter en revision av lögnen? Vad händer om man lägger två bilder ur minnet, låter ljuset falla från bägge sidorna?
Nå, det förstår Espmark själv, föga överraskande. Han tar vid i sina uppgörelser och låter bokens inledande avsnitt diskutera hans första dissektion. Släpper in modern igen, låter henne läxa upp hans egen uppläxning genom att visa sitt arv av ofullkomlighet, men också sina talanger och sin energi. För att förklara både vad hon åstadkom och inte åstadkom med sonen. Kanske inte så ömma händer alla gånger, men ett sjutusan driv. Och hur var det med veckotidningsnovellerna hon skrev? Avslöjar de inte att det fanns ett skrivande arv också, inte bara ett av lynnighet och självmordshot?
Jo, i sådana resonerande scener är Espmark rasande skicklig. Det är han förresten även när han lutar sig mot sin svaghet, det alltför kyliga, ansiktslösheten i det akademiska. Men när han korrigerar sina korrigeringar, då får texten en febril giltighet, en otålig vibration av liv. Medan den blir lite yrkesmässig i andra avsnitt, kanske just de yrkesrelaterade, om kritik, om skrivande, om skola och pedagogik.
Bokens fysiska rum är Gotland, en gammal gård, Petsarve, som både gör motstånd och släpper ifrån sig en hel del berättelser ur historien. Både som mönster och brott mot mönstret. Och som får komma med referenser i så skilda diskussioner som den om Derrida och den om nödvändigheten av att vara partilös som författare.
Den existentiella kärnan i Espmarks böcker handlar om vad de döda vill oss. Hur förhålla sig till någonting som inte längre finns, och som vi oupphörligt talar med och som talar till oss? Hur hårt ska vi rannsaka dem, och oss själva? Vad ska slängas bort från minnenas vind och vad ska sparas? Vindsröjningsproblematiken är en fråga om livshållning, och kanske sitt eget svar. Diskussionen om vad som egentligen är nödvändigt med all denna bråte, allt under det vi röjer och minns.