Espmark minns trots allt

Kjell Espmarks minnesbok Minnena ljuger liknar de där leksaksbilderna som förändrar sig när man vickar på bilden litegrann. Hunden skäller eller hunden skäller inte. Men i vissa lägen gör den varken - eller. I stället ser man en dubbel bild som är egendomligt meningslös, hunden skäller och håller igen sin käft samtidigt. Magin försvunnen, avdödad. Minnena ljuger alltså, men vilken bild är den lögnaktiga? Espmarks metod i sitt minnesberättande är att först redogöra för minnet för att därefter ifrågasätta det. Måste man inte välja mellan lögnerna? "Jag är skeptisk inför sanningshalten i det jag erinrar mig." Må vara, men hur är det med skepsisen inför motbilden? Om minnet dikteras av tillrättalägganden och förväntningar i efterhand, vad dikteras skepsisen av? And-ra förväntningar kanske, och så sitter motsatsparet där, på ena axeln en liten demon, på den andra en liten ängel. Följden blir en egendomlig kyla över de olika skildringarna. Först omfamnas man av texten, därefter förskjuts man.När barnet Espmark är fyra år ger fadern sig iväg, en ny kvinna lockar mer än två barn hemmavid. Alltså flyttar man från Jämtland och traditionens liv till Gärdet i Stockholm och hela det moderna projektet. Småningom blir modern tandläkare och revanscherar sig grundligt. Även sönernas karriärer blir hennes, och hon är sannerligen ingen okomplicerad moder att växa upp med, lynnig och hotfull. Men hon har också en del att hämta igen, hennes egen fader var en sådan som inte borde haft familj alls, hans mest trösterika ord till dottern var "det är bara skit med dig, Margit". I tvåan på Gärdet flyttar småningom den demoniska mormodern in, en genuint obehaglig dam som bara gläds när det går dåligt för unge Kjell. Vilket det ibland gör, innan begåvningen och målmedvetenheten tar kommandot. Minnen alltså, och uppläxningar av minnen. Från en karriär som trots allt gått uppåt och uppåt. Från ett privatliv som visar ovanlig moralisk resning, troligen baserad på en insikt som är både intellektuell och djupt känslomässig. Mitt i sitt äktenskap blir författaren djupt förälskad i en annan kvinna, och känslorna är ömsesidiga. Ändå avstår han passionen, eftersom han minns vad faderns val en gång gjorde med barnen, med Kjell och hans bror. I den skildringen går bilderna ihop, klangen blir med ens oerhörd och uppfordrande. Scener i övrigt, jo från det akademiska smågrälen och från storgrälet med den alltmer bisarre Gyllensten i Svenska Akademien. Ytterligt gripande beskrivningar av första hustruns död i cancer, med en smärta som också bär genom flera av hans senare diktsamlingar. Och kritiken, hans tydlighet har ju gjort att han stämplats (under längre tid än jag känt till) som ömsom konservativ, ömsom aristokratisk. En obegriplig och korkad kritikerreflex som tar sin början redan på 60-talet. Allt ljuger inte i minnet. Och med modern sker en försoning, eller kanske en vilja till försoning på dödsbädden. Espmark skriver underbart, som en riktig
poet även när högermarginalen är jämn. Bäst skriver han när bilderna samsas med varandra, och när minnet får ansvara för sig själv, utan korrigerande ingrepp.

Espmark minns trots allt

Kjell Espmark Minnena ljuger Norstedts