Eryka Badu vet hur man gör

Det är tio år sedan vi såg henne för första gången. Med den där stora duken virad runt sina tjocka flätor så kom Erykah Badu från ingenstans med Baduizm och bara tog den där självklara platsen i soulhistorien som sedan dess aldrig varit hotad. Erykah Badu är väldigt unik. Och det är nog inte bara Common (de har varit ihop), världens samlade soulkritiker (har aldrig sett ett dåligt omdöme om henne tror jag) eller jag som tycker det. Egentligen skiljer sig inte New AmErykah Part One (4th World War) speciellt mycket från hur Erykahs övriga albumutspel har tagit uttryck. Det är fortfrande neo, blaxploitation, sjuttiotal, fusionjazz och spoken word i botten av hennes artisteri som egentligen har mer av en hiphop-mentalitet än gammelsoul. Så fast allt är som vanligt så är det egentligen helt annorlunda. Erykah Badu har alltid haft en fullständigt unik förmåga att låta sin själ avspeglas i den musik hon gör. Väldigt många säger att deras musik kommer "direkt ur hjärtat" men sen vet man ju att det sällan hörs ändå. Men på nåt jäkla sätt vet Erykah alltid hur man konserverar 12 gram osynlig personlighet till ett albumformat. Där ligger hennes verkliga storhet. Till den här gången vandrar ljudbilderna oftast mellan gammelsoul och blaxploitation. Det är organiskt på samma gång som det är elektroniskt. Fast precis när du tror att du vet vart du har henne så växlar spelaren till nåt som fantastiska The Healer som bygger lika mycket på Dead Prez som något som J Dilla eller Madlib. Eller Hi-tek och Talib. Eller som om The Embassy hade velat göra hiphop till Björk. Nämnda The Healer tillsammans med Me, Soldier och Telephone är bland det bästa hon någonsin har gjort. Ni har nog inte råd att missa det här. För vem ska kunna slå det här inom soul/hiphopgenren? Kan inte The Roots senare i år så kan nog ingen.
! Lyssna också på - Gil Scott-Heron - Pieces of a man