1568 utkom konstnären, arkitekten och krönikören Giorgio Vasaris bok Berömda renässanskonstnärers liv. Där hävdar Vasari att varje konstnär måste skaffa sig en "maniera" - en egen stil, som ett varumärke. Det är också vid den här tiden som konstnärer på allvar börjar signera sina verk. Varumärket, uniciteten eller originaliteten blir senare ett förhärskande kvalitetsbegrepp för modernismen under senare delen av 1800-talet och runt förra sekelskiftet. I begreppet ingår även ett krav på visuella innovationer, ett överskridande av traditionens normer, ett inte sällan provokativt förhållningssätt och en ständig förnyelse.
Man kan konstatera att vår tids modernism har svårt att leva upp till sina egna krav. Den har blivit stilkonservativ och börjat upprepa sig själv och slutat överraska. Den konsten ägnar sig mer åt att vårda sina varumärken än att komma med nya utsagor om världen. Men å andra sidan kan det ju vara så att det moderna projektet haft för högt ställda utopiska anspråk. På samma sätt som man i den ekonomiska politiken tycks utgå från att vi i all oändlighet kan tillgodogöra oss oavbruten tillväxt.
Jag vet inte om Erling Johansson som nu visar måleri på Galleri Lindberg har dragit några slutsatser om modernismens tomgång. Ett, konstaterar jag, han tycks under de senaste decennierna mer ägnat sig åt sitt varumärke, sin "maniera", än att överraska med nya utsagor. Det är lätt att se detta.
Johansson visar tolv bilder varav flera är från början av 1990-talet, det vill säga 20 år gamla och de skiljer sig inte nämnvärt från den samtida produktionen. Samma texturbefriade färgpåläggning i jämna plan med uppskruvad färgtemperatur utan fördrivningar till synes direkt ur tuben. Johansson är ju inte de subtila färgnyansernas målare däremot är han en god tecknare och alla hans bilder bygger på linjen. Det skall erkännas att det finns poetiska kvaliteter i flera av hans uppteckningar.
Det finns en del modernistiska referenser eller grepp om man så vill bland de tolv verken. I den festliga målningen Sista fjällkon med den upp och nervända kon mot den snöfläckade fjällsluttningen använder sig Johansson, för att ladda bilden, av ett verfremdungsgrepp à la Georg Baselitz.
En annan referens utgör futuristen Giacomo Balla och dennes intresse för att fånga rörelser i en bild. Detta kan man se i utställningens bilder av musikanterna i verken Pianistens afton eller Fiolspelare i natten. Här har Johansson likt ett stroboskop fångat rörelsen i linjespelet vid musikutövningen.
Bäst känner vi dock Johanssons teckningsförmåga från alla de otaliga porträtt han åstadkommit genom åren. Det är inom det området han har etablerat sin maniera, sin stil.
Konstnärer skapas ju av sin publik och dess förväntningar. Risken, om man alltför beredvilligt svarar mot dessa, är att man inte bara slutar att överraska utan även kan bli sin egen epigon.