Episk släktkrönika vid Klarälven

Varje släktforskare har nog erfarit känslan. Djupt inne i kyrkböckernas oändliga kolumner blir man omsluten av generationerna. Det kan kännas trångt, överbefolkat rent av fastän namnen aldrig blir mer än skuggestalter. Detta otal av generationer som gått före, trampat bak plogen, på landsvägen, in mot staden eller bara till nästa socken. Lars Andersson fastnar i någonting liknande i första delen av det som ska bli den tredelade släktkrönikan Intill storälven. Ljus från ingenstans heter boken och tar sin början med den förste skattebonden i Hedås, Knut Nilsson. Det är 1600-talets början och Knut bryter ny jord intill Klarälven. Han är första ledet av de sju som boken ska lägga bakom sig innan den slutar i 1800-talet, alldeles på randen till det moderna. Hur går det då med epiken, det breda berättandet över tid och rum? Ja, åtminstone stundtals förmår Lars Andersson gjuta liv i kyrklängdernas anonyma namnmassor, de födda, vidga och numera alla döda. Han skriver fram en berättelse i dessa hemman, deras nyodlingar, utflyttningar, övertaganden. En slags epik är det, över landet Värmland och därför över Sverige. Men ofta nog blir det också väldigt mycket källmaterial. Mått och vikt och år och ännu flera namn ur den svenska ordningens tallösa arkivhyllor. Då går han lite vill i källornas skog och epiken blir till redovisning. Namn, namn, namn, fäder och söner och någon gång de kraftfulla kvinnor som ensamma drar hemmanet genom prövningarna och nöden. Kanske skulle mer av tiden släppts till, som Andersson gör i skildringen av stormaktstidens Jöns Jönsson. Studiehuvudet som blir student i Lund och får höra om Cartesius av studiekamraten Bredström så att teologin skakar i sina grundvalar och jorden snurrar ensamt i sitt universum. Alltmedan hela riket och inte minst värmländska nationen i Lund suckar under bördorna av att vara stormakt. Troligen skulle mer sådant in bland släktled och hemmansbyten. Men innesluten och omsluten blir man, av den vadmalsgrå massan som gräver sig genom myrar och släktled med samma obändiga energi. "Vad var det med Nils? Han kunde en sak: han kunde gräva. Ingen grävde som Nils. Han grävde diken. Raka, spikraka diken. Betena ner mot vägen var vattensjuka. Konna gick där ändå. Konna, sa Nils, Det sa väl alla, men inte hans hustru. Konnera, sa hon. Eller kossera, men oftast konnera. Men Nils hade gett sig Djävulen på att dessa kor vad de än gick under för benämning skulle beta sitt ängsbete torra om klövarna när han var färdig med sin grävning". Det är i såna gläntor texten lyser upp och då fortsätter man, uppmuntrad av fädernas flit. I de historiska reflexionerna blir hans stil fulländad, dialogen har lite svårare att träffa rätt. Det essäistiska i Ljus från ingenstans är briljant, det gestaltande är tungsamt och överbefolkat i denna roman som är mer dokumentär än fiktiv. Tre band ska det bli, som i den magiska fyrkanten, om arbetaren och arbetet, om skaparen och verket.

Episk släktkrönika vid Klarälven

Det essäistiska i Ljus från ingenstans är briljant, det gestaltande är tungsamt och överbefolkat i denna roman som är mer dokumentär än fiktiv. Tre band ska det bli, som i den magiska fyrkanten, om arbetaren och arbetet, om skaparen och verket.