Enskildheterna lyfter Vietaskuppen

SLAS, ALLTSÅ FÖRFATTAREN Stig Claesson, berättade en gång i en bok om två män som lärde känna varandra genom ett gemensamt intresse. De tyckte mycket om att gå på B-filmer, riktigt usla filmer, gärna amerikanska, helst cowboy-filmer. Satt där i biosalongens mörker och väntade tålmodigt in den replik som skulle komma att rädda hela filmen. För den fanns alltid där, en enda fantastisk replik som gjorde mödan värd, som räddade hela tillställningen och inte bara motiverade kostnaden för biljetten utan också gav upphov till långa filosofiska diskussioner över en kopp kaffe eller en öl efteråt mellan de båda männen. Kommer att tänka på den där boken när jag ser Norrbottensteaterns Jag gjorde Vietaskuppen. Inte för att pjäsen kan liknas vid en usel B-film, men för att Slas i all enkelhet gav konkret innebörd åt tanken att ett konstnärligt verk kan bestå av glimrande delar, av enskildheter som var och en är större än helheten. MIKAEL NIEMI BÖRJAR och slutar sitt drama om Vietaskuppen på en hemvändarfest i nutid och handlingen kretsar kring tre generationer - farfar, som liksom sonen Börje var anställd som kraftverksbyggare i Vietas, och dottern Ida som studerar på annan ort och nu kommer hem till byn. Hon vill veta vad som egentligen hände, något som sätter igång minnet hos far och son och öppnar för en berättelse på plats i Vietas 1971. Färgstarka anläggningsarbetare slänger käft med varandra och tjänstemännen, det pyser och dånar, skämtas och agiteras i Mona Knutsdotters effektfulla och sparsmakade scenografi. Farfar Petrus, underbart spelad av Jalle Lindblad, visar sig vara en vardagsfilosof som vet att lägga ut texten kring stort och smått. Hemma hos frugan Birgit (Margareta Gudmundson) är han dock inte lika talför och hennes liv kroknar i takt med kåldolmarna under hennes eviga väntan på man och söner som aldrig kommer hem i tid och som när de väl kommer redan är på väg ut till jaktkojor och skotrar. Sonen Börje, liksom underskruvat och mycket skickligt spelad av Mikael Odhag, är en duktig svetsare som får jobb på Vattenfall och därmed lär sig livets enkla gåta i form av en ramsa av pappan: "Vattenfall. Lön. Öl. Bil. Fru". Sen är det klart. Livet. Och livet ter sig inte heller så illa. Med varmgarage och traktor och en fru (Karin Paulin Ek), som han i ungdomens dagar träffade i Gällivare där hon iförd palestinasjal, näbbstövlar och Fjällrävenjacka pratade lyriskt om revolutionen och om möjligheten att spränga Suorvadammen. ALLA VET NATURLIGTVIS vem som gjorde Vietaskuppen. Det var ju den där Conny, stockholmaren med Amazonen, som nu kommer till byn och ställer till oreda. Eller var det han? Vietaskuppen är och förblir en gåta och väcker man frågan kommer spekulationerna som på beställning. Pjäsen handlar naturligtvis om Vietaskuppen, den legendariska, sinnebilden för "det goda brottet"där ingen kom till skada och ingen fattig drabbades, förmodligen utförd av någon som kunde vara du eller jag. Men lika mycket vill den handla om det allmänmänskliga - hur gick det med hela livet? Förändrade pengarna någonting egentligen? Gjorde rikedomen någon lyckligare, fanns det andra val vi hade kunnat göra? Problemet är att just den problematiken liksom faller bort, göms undan, aldrig förmår fästa. DET ÄR HÄR funderingarna om delarna och enskildheterna kommer in. Jag gjorde Vietaskuppen är ingen fungerande helhet, men i sina delar är den otroligt färgstark och dessutom mycket rolig. När pjäsen målas av den typiska berättarglädjen som är Mikael Niemis signum lyfter den mot skyn. Som till exempel när Anton Raukola som brorsan Sture på hotell Vassaras pub i Gällivare förklarar sin kärlek till Malmfälten och Gällivare i form av en lång och obeskrivligt rolig monolog, som senare följs upp av en högljudd diskussion mellan de gabardinbyxklädda helgfirande arbetarna kring vilket statligt bolag som är det bästa, något som i sin tur avslutas med ett slagsmål som inbegriper alla. Eller som när pappa och farfar Petrus i Jalle Lindblads gestalt mångordigt beskriver kaffekokandets stora konst eller förklarar livets mening för sonen. Då känner man sig lycklig, inte bara som teaterbesökare, utan över att ha privilegiet att få bo i ett län som rymmer sådan sprakande berättarkonst.