Ensamhetens poesi

Det känns lite typiskt. När man pratar om samtidspoesi uppehåller man sig gärna vid bristen, nollpunkten, intigheten. Språk tangerar språklöshet, vi befinner oss på en till synes evig undersida. Jag tror att det kan finnas en verklig substans i det likväl som det kan finnas slapphet. I fallet med Tunedals bok så stämmer inte varudeklarationen, det rör sig mer om en tjusigt negerande jargong. Nog finns här linjer och karaktärer, det finns till och med ett påtagligt tema: ensamhet. Den privata ensamheten, ensamheten i en kärleksrelation, ensamhet och arkitektur etcetera. I ett avsnitt som lånar retoriska vändningar och tonfall från självhjälpslitteratur kan det stå: "Alla människor erfar inte samma ensamhet. Min ensamhet liknar min sorg, min hängivenhet, mitt intryck av väggens blandning av mur och puts. Den är en annan än min mors eller min systers." Antagligen finns det lika många ensamheter som ensamma. Likväl är det något som är lika universellt som döden. Tunedals reflektioner rör sig medvetet genom de nötta orden, för att avlocka dem oväntade nyanser: "Den bortglömda ensamheten. De bortglömdas ensamhet. Ensamheten hos de glömska. Den ömsesidiga ensamheten i glömskan. Den ömsesidiga glömskan." Men i grund och botten finns det förstås inte så mycket "att säga", vem som än säger det. Vad göra med de teman kring vilket allting är sagt, annat än att påpeka detta? Alltså det fåfänga i företaget. Språket förmår heller inte att meddela sig om det innersta, det för den enskilde mest akuta. En ensamhet, om något. I avsnitten Jag tänker på honom under en månad - uppdelade på januari, maj och juli - ägnar sig Tunedal åt en "identifikatorisk (kleptomanisk)" läsning av tre av Ludwig Wittgensteins efterlämnade anteckningsböcker. Den som läst någon av dessa vet också något om den blandning av nonsens och besjälad närvaro som finns däri. Ofta en blandning. Han skriver saker som: "Varför kan en hund inte låtsas känna smärta? Är den för ärlig? Kunde man lära en hund att låtsas känna smärta?" Tunedals ord dröjer kanske mindre vid det vilda spekulerandet och de underliga frågorna, men bär med sig något av samma vridande och vändande på världens stenar: "Att inte känna rädsla. Att aldrig ha sett en leopard. Han ser något rött när jag slår honom. Han ser med handflatorna." I såna stunder håller Kapitel ett vad den lovar. Andra gånger tycker jag att den förlorar sig i sitt allvar, upphöjer känsligheten till huvudsak. Jag undrar vad som skulle hända med dikten om den lät smutsa ner sig mer. Här finns ord som "ros", "duva" och "sömn", men mindre av de lågheter och trivialiteter som i samma utsträckning befolkar tillvaron. Ändå är Tunedals bok en ordentlig satsning, en över 140 sidor lång envis variation på ett omöjligt tema. Som sådan är den svår att värja sig mot, oavsett vilka invändningar som väcks. Det är ett arbete att i bokstavligaste mening uppleva.

Ensamhetens poesi

I pressreleasen som medföljer Jenny Tunedals Kapitel ett står bland annat att läsa: "I elva kapitel skrivs en berättelse utan linjer, utan karaktärer, utan egentlig huvudperson."