En bluesig lördagkväll i Piteå

Föreningen Jazz i Piteå hade satt bluesen i högsätet på lördagskvällen, när man bjudit in Ramblin? Minds som huvudattraktion ? en av de mest meriterade och uppskattade bluesgrupperna i Norden sedan många år tillbaka. Delar av gruppen medverkade när jazzföreningen firade Arno Gullberg i december och det gav säkert mersmak. Jazzen och bluesen som tidigt gick hand i hand har tyvärr varit åtskilda sedan ett halvsekel tillbaka, sedan rocken lagt beslag på jazzmusikens mer jordnära element. Nu tycks cirkeln sluta sig igen. Sida vid sida med Ramblin? Minds stod sålunda tre av Norrbotten Big Bands mest kända profiler, Dan Johansson med trumpet och flygelhorn, Magnus Puls med sin trombone och Jan Thelin, barytonsax, för kvällen med epitetet ?Horny Minds?! Ramblin? Minds håller sig med en repertoar, som sveper över bluesens tid och rum och de behärskar alla genrer inom genren från Muddy Waters till Louis Jordan och Chuck Berry, som kanske var den som tillhandahöll nyckeln en gång när det hela startade på 1980-talet. Det började och slutade med den legendariske T-Bone Walker, och däremellan kom den ena godbiten efter den andra, levererade med genuint oemotståndlig tung och kraftfull rytm. Det blev en härlig och generös blueskväll. Det vilar en frapperande trygghet och säkerhet över Ramblin´ Minds och tryggheten inbillar jag mig står Anna Wedin för, hela tiden i centrum med sin bas, ett nav som sprider grundrytmen med osviklig säkerhet omkring sig. Hon har också förmågan att skriva egna låtar som intar en självklar plats mellan Little Walter, Otis Rush, Freddie King och de andra, som Ain?t Gonna Cryoch Dirt under Your Sole, repliker till den obotlige manschauvinisten Louis Jordan måhända, som ändå fick god plats med Ain?t Just Like a Woman (med trombonesolo av Magnus Puls) och Reet, Petíte and Gone och minsann fick han inte med Caldonia också, som blev en sådan hit för Woody Herman i mitten av 1940-talet när han bildade sin första, vilda ?herd?. Leo Holmberg är den föredömlige presentatören, skicklig med gitarren också, och han fick upp kompisen Tommy Lakso med sin gitarr på scenen att dra en av sina skrönor från Gällivare, men också för att lira med i T-Bone Walkers Tell Me What?s the Reason. Tommy var en av de många gästerna, alla fascinerande: till exempel Jonas Jonnerby med Willie Dixons The Same Thing, Erik Zettervalls uppvisning i Otis Rushs Double Trouble, Lars Hjelms utspel i Willie Dixons Hoochie Coochie Man. Och vilken tillgång är inte Mikael Bäckman som munspelare! Det visade han genast i Slim Harpos Midnight Blues med Jan Thelins djupa barytonsax som bakgrund och sedan var det bara att njuta kvällen igenom. Blåsartrions insatser gav naturligtvis ytterligare tryck och must i musiken. Alla visade de att de har fina blueskvaliteter och Magnus Puls gav det också eftertryckligt vokalt uttryck i Ying Yang. Kvällen inleddes med två förband med en stillsam och välspelad inledning av pianisten Daniel Lundström, Johan Örtlund och Kevin Sumner från Musikhögskolan med bland annat Days of Wine and Roses, följd av jazzföreningens eget husband, förstärkt av Robert Nordmark, hemma i Piteå som auktoritativ saxpedagog och med gitarristen Josef Eriksson, basen Johan Örtlund på bas och Susanne Brandebo vid trummorna som synnerligen läraktiga elever. Mest spelades Roberts egna original, av vilka den rockiga Pontiac tycktes stämma mest med kvällens tema, överlag med bra soloinsatser av förstås Robert Nordmark själv men också av Josef Eriksson, som har fina idéer, och Johan Örtlund medan Susanne Brandebo fick nöja sig med att ge rytmiskt och fint understöd vid sina kaggar.

En&nbsp;bluesig lördagkväll&nbsp;i Piteå

En bluesig lördagkväll i Piteå