Enkelt, självklart och storartat

Kära medborgare Koreografi och regi: Anna Vnuk tillsammans med dansarna Medverkande: Anna Vnuk, Daniel Andersson, Magdalena Eriksson, Jonas Kruse och Jennie Lindström Dramaturgi: Franka Gebert Scenografi/kostym: Astrid Stenberg Ljusdesign: Kalle Svensson Riksteatern Lärkans aula, Luleå Efter framgångar med Solofestival med mig själv tillägnad arbetarklassen, där hon berättade om sin uppväxt på Hertsön i Luleå, och Anna Vnuk sätter upp Cats, där hon delade med sig av sitt brustna hjärta har hon dansat rakt in i den svenska danseliten och tilldelades mycket riktigt den i sammanhanget prestigefyllda stora scenen på Dansens hus i Stockholm när det var dags för nästa uppsättning. Hon intog den med buller och bång och satte upp Kära medborgare, där hon dansar å allas våra vägnar. Hennes tema är det mänskligt sköra och här slår hon ett slag för solidariteten genom att låta sig och sina fyra dansare, inte bara gå i några helt vanliga människors skor, utan också i deras byxor, skjortor och strumpor. Det är inte något svammel, nej praktisk solidaritet är vad det handlar om och Anna Vnuk pekar och säger ?se människan?. Berättarsättet är det naivt klarsynta, fjärran från intellektuella analyser, bara en mänsklighet där alla får plats. Inte minst publiken. Det är folkligt i bästa mening, ingen är exkluderad och alla kan förstå. Men tolkningen är fri och öppnar för oändliga associationer. Dessutom är Anna Vnuk en komisk begåvning, med en sällan skådad timing. Hennes koreografi är till synes enkel, men mycket exakt och avvägd. Medveten om klichéer leker hon med dem, utmanar dem med ett leende. Låter en gravid kvinna med cigarett i mungipan dansa tillsammans med en kvinna i 80-talstrikåer till tonerna av Rod Stewarts The first cut is the deepest och sällan har Roddan kommit bättre till pass. Ackompanjerar en mycket berusad kvinna med fluffiga gitarrer och en smäktande kärlekssång och låter hennes manliga partner stå helt stilla och iaktta. Som om det inte fanns någon rädsla alls här i världen, bara ett enda stort konstaterande att livet inte alltid är så enkelt. Generöst, som sagt, men också med ett sällsynt klarögt klassperspektiv. Det här är verkligen en mycket handfast form av praktisk solidaritet, en hyllning till den lilla människan och alla vanliga liv som levs. Men också till poesin, leken, till att det omöjliga faktiskt är möjligt. Som när rektorn med nyckelknippa och mobiltelefon i bältet i smyg dansar till en smäktande Steve Forbert. Allt hänger ihop i Kära medborgare, från det tjusiga tältet i scenens mitt ? jag tar det som en hälsning från Franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap ? till ljuset, musiken och inte minst dansarna Daniel Andersson, Magdalena Eriksson ? även hon en komedienn ?, Jonas Kruse, Jennie Lindström och Anna Vnuk själv. Enkelt, självklart och storartat och med ett mod som bara den mycket kloka besitter. Fotnot: Kära medborgare dansas också i Piteå och Kalix.