Enkelhet laddad med allvar

Luleå sommarbiennal 2005 har som tema Industri och natur i samtida konst. Det är en utställning som äger rum på tre olika platser i stan. Huvuddelen är lokaliserad till Konstens hus som tar alla sina utrymmen i anspråk medan Norrbottens museum och museiparken huserar något färre verk. Förra sommarbiennalen var lite av en succé och den här kändes åtminstone på vernissagedagen lika lyckad. När jag sedan kom tillbaka någon dag efter öppningen la sig entusiasmen lite grann. Ödsligheten i lokalerna var påtaglig. En vaktmästare låg svärande på golvet i Konstens hus och försökte få fram inklämda apelsiner under serveringsdisken i verket Orange bar, utfört av den danska gruppen A Kassen. Verket, som bestod av en servemaskin för tennis som servade apelsiner till en apelsinpress i nämnda bar, fungerade inte bara bristfälligt utan inte alls. Det var en rolig tanke men ... Tony Cragg, en av Storbritanniens mer namnkunniga skulptörer, förgyller biennalen med en inlånad skulptur från Galleri Stefan Andersson, Pothole (envelope). Det är ett gammalt arbete, jag såg det redan för åtta år sedan på Sollentunamässan, så det är ju inte tillverkat som ett uttryck för den här biennalens tema, snarare tillhör det den i konstsammanhang så vanliga namedroppingen (nämna kända personer för att imponera, red:s anm.) som är tänkt att skänka prestige åt olika evenemang. Icke desto mindre är det en fin skulptur som kommunen borde förvärva till det nya kulturhuset. Ekologi och postkolonialism är på dagordningen i dagens samtidskonst vilket naturligtvis avspeglas i utställningen. Ett av biennalens två utdelade stipendier gick således till zambianen Mwenya Chanda som uppfyller båda kriterierna. I hans verk Recycle booth kan man äta crackers ur en toalett och beskåda medförda sopor från Zambia. Det stipendiet kändes mer som ett utslag av politisk korrekthet än av premiering av väl genomförd gestaltning. Det andra stipendiet däremot tycker jag var mer välförtjänt och det kunde ha räckt med det. Fransyskan Liza Nguyen, visar i museets nedre utställningshall en serie bilder som hon kallar Surface. Hon har fotograferat, mot en vit bakgrund, jordhögar tagna från krigsskådeplatser i Vietnam. Hennes släkt kommer från det krigshärjade landet och vid rundresor därstädes har hon tagit med sig nävar av jord från många av de hemsökta platser vi kunde läsa om i tidningarna under 1960- och 1970-talet. Dessa enkla jordstilleben, laddar med den historiska undertexten i blotta namnen på platserna, bilderna med allvar och stark närvaro. Form och innehåll korresponderar med varandra och skapar ett idémässigt djup fyllt av betydelse. Utan strikt form får man inte fram precisionen i sitt budskap. Detta är egentligen elementärt, men allt som oftast negligeras formens betydelse av konstnärerna. Masahiro Hasegawa gör bra ifrån sig på Konstens hus i sin installation Lotus garden som utgörs av ett fält av naturtrogna lotusblad och blommor monterade på övre planet i konsthallen. David Svensson har på motsatt hörn i den avdelningen ställt upp ett par av sina lysande ljusskulpturer. Dessa speglar sig i lackade svarta väggmonterade ytor som även återspeglar rum och betraktare. I lacken betraktat, enkelt och slående vackert. En av de riktigt stora överraskningarna var inbjudne Luleåbon Clifton Fexmos bildsvit Hemma hos Fexmo, där han dokumenterat sig själv i sin hemmiljö. Det är bilder som i stämningen påminner om Esko Männikkös foton av ungkarlar, fast utan Männikkös socialpornografiska perspektiv. Bilderna ger dubbla budskap, en slags arrangerad fotodokumentär. Sann och märkligt konstlad samtidigt. Sammanfattningsvis måste man konstatera att konstnärsgruppen Kilen i Luleå har gjort ett gott arbete med biennalen. Det är ett bra arrangemang. Att den konstnärliga halten i det som presenteras inte alltid lever upp till konstnärernas utfästelser i presenterade projektbeskrivningar är inte arran-görernas fel. Det är naturligtvis svårt att avbryta processer innan de är färdiga, det är ju först då man ser om de håller måtten. Det är ju sedan upp till oss som publik att betygsätta värdet av det vi ser. För egen del, trots nämnda invändningar och några till, är det samlade intrycket väl godkänt!

Enkelhet laddad med allvar

Sommarbiennalen får väl godkänt när vernissageyran har lagt sig