På ett förfallet gods i Ostfriesland sitter Constanza von Esslin och skriver på något som varken är en roman eller en dagbok, utan något annat - en spretig text framför allt präglad av sina många ansatser. Till en början trevande och försynt blir hon efterhand allt mer driven och anförtror åt boken såväl sitt djupaste personliga som sin oro över den tid som är hennes, det trettiotalets Tyskland där nationalsocialisterna trappar upp sin terror.
Genom boken kan en mognadsprocess skönjas, en intellektuell tillägnelse av liv och skrift. Det är England och den engelska litteraturen som är Constanzas navigationspunkt, hennes (idylliserade) kontrast till det inhemska barbariet. Dickens, systrarna Brontë och inte minst Virginia Woolf är fixstjärnor i detta landskap. För Constanza, som är sjuk i MS, blir läsningen ett andra, ställföreträdande liv, genom vilket hennes sköra läge får en annan lyster. Hennes vardag växlar in på ett oanat, till synes grönskande spår.
Det är lätt att se att Håkan Andersson har tilltro till konsten. Annars hade han skrivit en annan bok. Hans kunskaper om engelsk litteratur är stora och vävs på ett förföriskt sätt in i romanens handling, utportionerat över de dryga trehundra sidorna. Redan tidigt börjar jag dock skruva på mig förläget. Den radikala åtskillnad som här ställs upp mellan kulturens förfinade värden och samhällets bottenlösa ondska (om än i formen av en regelrätt despoti) är närmast av sådant slag att det stiger upp en ymnig blomsterprakt ur bokens blad. Ren och skär romantik, om det funnes en. Inte mycket här talar heller för att det rör sig om en iscensättning och kritik av denna mekanism. Tonen är genomgående sympatiserande.
Det blommar om Constanzas ord när hon skriver om sin "syster" Virginia och river av ännu ett långt citat ur någon av romanerna. Och hennes vän Müller, den tweedklädde och något bohemiske antikvariatsmurveln, säger sig hellre dö bland sina bokhyllor än fly undan Gestapos vidriga förföljelser. Brodern Egon är däremot nationalsocialist och förlorad, liksom bästa barndomsvännen Käthe. De saknar, gissar man, Contstanzas särskilda känsla för bildningen och förmår därför inte se igenom sakernas tillstånd.
Constanza är som romanfigur betraktad påfallande torr och präktig. Hon har något av ett helgon över sig, något rent och vitt och oantastligt, som i boken endast solkas när hon tar ut hämnd på den motbjudande Herr Peters, en av gårdskarlarna, för något som skedde i ungdomen.
Däremellan rör hon sig upphöjd över jorden och bland människorna, alltid med en klok engelsk sentens till hands. Där borta, där ute, alltid någon annanstans, finns det gemena, finns grymheten. Tron på konsten som förlösande universalmedel är lika gammal som konsten själv, men inte mindre falsk för det. Det underliga är att en sådan grundlös antagelse fortsätter att reproduceras och till och med har sina stigande konjunkturer, för det mesta med mindre intressant resultat som följd.