I ett val röstar plötsligt 83 procent av väljarna i huvudstaden blankt. Helt utan förvarning och förklaring. De politiska makthavarna står först handfallna. Systemet som hela deras makt vilar på har attackerats inifrån. Inga terrorister att skylla på, inget utifrån kommande hot; bara en stillsam och fullständigt demokratisk revolt. Att rösta blankt är en demokratisk rättighet, men när blankröstarna är i majoritet, vems är då makten?<br>Naturligtvis måste makthavarna i José Saramagos namnlösa land agera, kraftfullt. Risken är att smittan sprider sig till resten av landet, och vad väntar då? <br>För snart tio år sedan kom José Saramagos roman Blindheten på svenska. Jag skrev då i en recension att den inte lämnat mig oberörd en dag sedan jag lade den ifrån mig, och faktum är att den lever den lika starkt i mig fortfarande; historien om hur ett helt folk smittas av blindhet utom en enda kvinna som förblir seende. Hon tvingas bevittna fasorna i ett samhälle som gradvis vittrar sönder, där människorna reduceras till varelser utan namn och ansikten, i desperat jakt efter föda. <br>Naturligtvis är den nya romanen med titeln Klarsynen en slags pendang till Blindheten, där en ny oförklarlig smitta spridit sig bland människorna; att se och genomskåda. En bit in i romanen dyker också personerna från Blindheten upp och kvinnan som förblev seende tvingas in i en ny huvudroll.<br>José Saramagos språk är fullständigt eget, så har han också fått Nobelpris för det. Meningarna slingrar sig utan punkter över sidorna, dialogerna är infösta mellan kommatecken, ofta utan referens till vem som säger vad, som samtal man hör från bordet intill. Människorna saknar namn, de är premiärministern eller kommissarien, något som i Blindheten var ytterst effektivt, men här blir till en abstraktionsnivå för mycket. <br>Politiken är anonym i sig, särskilt i ett fiktivt och mycket allmänt västland, och sammantaget gör det att romanen inte engagerar. Och ändå: det flödande språket, de politiska tankeexperimenten och överraskande vändningar i historien håller mig kvar. Som när regeringen har förklarat huvudstaden belägrad och fått renhållningspersonalen att gå i strejk, för att göra tillvaron svåruthärdlig för de upproriska ?blankarna?. Det verkar också ha lyckats, tills en kvinna helt stillsamt går ut på trottoaren och börjar städa. Och en till. Och en till. Människor tar sina sopkvastar i egna händer, som om det vore den naturligaste sak i världen. Det är en vacker revolt. <br>Och i en tid när otaliga författare vrider sig i baklänges saltomortaler för att formulera den mest effektiva och klatschiga första meningen, är det svårt att inte charmas av en motvalls och grådaskig inledning som den här:<br>?Uselt väder för att rösta, klagade ordföranden för valförrättarna i valkrets fjorton sedan han med en smäll fällt ihop det dyvåta paraplyet och tagit av sig en gabardinrock som knappt hade tjänat något till under de fyrtio meter han flåsande hade travat från platsen där han lämnat bilen till dörren som han med bultande hjärta just klivit in igenom. Hoppas jag inte är sist, sade han till sekreteraren som väntade en bit innanför dörren för att undgå regnbyarna som blåste in och blev till pölar på golvet. Din suppleant fattas, men än är det tid, lugnade honom sekreteraren.?<br>