Ett modernt fenomen verkar vara att så kallade kända personer skriver böcker, gärna romaner. Eftersom dessa journalister, politiker eller tv-kändisar redan finns inristade i cyberrymden nappar förlagen gärna på dessa feta beten. Mera sällan blir det som trycks och saluförs bra böcker. Petra Östergrens nyutkomna Berättelsen om Esmara hör till den här kategorin. För trots en lovande upptakt när läsaren får veta att huvudpersonen Esmara som femåring bevittnade hur hennes mamma mördas är det aldrig engagerande. Esmara växer upp på familjegården i Kouvukangas, under befäl av sin mormors syster. Hon blir egensinnig och trotsig och drar efter gymnasiet till Stockholm för att gå Handelshögskolan och "förvalta" familjens hyreshus i Vasastan. Dessutom sätter hon igång med fastighetsaffärer. Hon köper och säljer som värsta hajen, och såklart är det lyckosamt. En gång när hon råkat bli lurad och riskerar hela kapitalet, hittar hon - som av en lycklig slump - flera värdefulla oljemålningar på vinden! Dessutom bor det en kille i huset som är besatt av gamla värdefulla böcker, och han hjälper henne att kapitalisera det stora bibliotek som råkar finnas i den 200 kvadratmeter stora lägenheten på Dalagatan. Esmara rids av nattliga maror eftersom såret från moderns död aldrig läkt, och tröstar sig därför med diverse sexuella äventyr. Men hittar till slut kär- leken ... Mest påminner det mest om ett äventyr i "Fem-serien" än en seriöst menad roman. Och precis som Enid Blytons hjältar och hjältinnor utspelas historia framför en fond av diverse läckra maträtter. Det är ointressant att läsa sida upp och sida ned med redogörelser för husrenoveringar och ekonomiska transaktioner. Läsare av romaner förväntar sig berättelser om människor, ett djup i personligheterna, men i Östergrens bok finns mest bara yta. Och mat.
