I sammanlagt 195 korthuggna och effektivt flyhänta kapitel, utspridda över 562 sidor, driver den numera inte särskilt hemlighetsfulla pseudonymen Lars Kepler, som står för den litterära familjebildningen Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, spänningsprosa av den mera maximala sorten.
Teamet debuterade för några år sedan med Hypnotisören, som nu snart ska bli film av Lasse Hallström, och landade därefter med uppföljaren, den fullt ut, om inte än mera, lika hetsigt durkdrivna Paganinikontraktet.
Efter att ha hämtat sig från dem finns från och med i dag bok nummer tre, Eldvittnet, ute på bokhandelslistorna. Redo att slitas till ivriga spänningskonsumenters nervöst fladdrande fingrar och att därefter tålmodigt låta sig sträckläsas.
Eldvittnet är faktiskt disponerad på just det slukar-sättet. Boksidorna vänder i princip sig själva och när den lätt svårmodige kriminalkommissarien Joona Linna utreder två mystiska mord, begångna på Birgittagården utanför Sundsvall; en anstalt för unga kvinnor med varierande destruktiva beteendemönster, så kan vi förtröstansfullt lita på att det blir våldsamt.
Höstväder- och mörker råder. Även i många människors inre. När även en kvinna i Stockholm, med något att berätta, envist hör av sig blir det bara ännu värre (eller: bättre ...).
Energiskt, effektivt, snitsigt berättad och med föredömligt excellent spänning förmedlad berättarkonst.
Inte ofta man får så mycket av ovanstående ingredienser, inneslutna i en enda roman.