Energifyllt och starkt för en ung publik

När fröken räcker dem ett litet programblad om dansföreställningen vi snart ska se läser de och kommenterar högljutt. På bänkarna mitt emot sitter klassens tjejer och suckar på det speciella sätt som bara flickor i deras ålder behärskar. Även de vet vilken "sort" de vill vara. Inne i aulan tar koreografen Christina Tingskog själv emot och berättar lite om föreställningen. Att arbeta nära barn och ungdomar är hon van vid. 2005 satte hon bland annat upp föreställningen Verkar verkligt? i samarbete med Dans i Nord, efter att ha intervjuat och dansat tillsammans med barn i Arvidsjaur och Stockholm. Föreställningen blev en stor framgång och valdes ut att till Dansbiennalen 2006. Samarbetet med Dans i Nord har också resulterat i föreställningen Öde mix (2007), Vandraren (2002) och Mellan himmel och jord i Gällivare (2006). Denna gång vänder sig Christina Tingskog återigen till en ung publik med en föreställning som turnerar i landet och som också valts ut att visas på Scenkonstbiennalen för barn och ungdomar i Lund. I Norrbotten ges skolföreställningar i Luleå, Överkalix och Piteå. Att ämnet är högaktuellt är som sagt var inte att ta miste på. Vem man är och vem man vill vara tar väl visserligen minst ett liv att fundera ut, men för dem av oss som befinner sig i början av detsamma känns frågorna kanske som mest pockande. Och av all den skepsis som märktes innan föreställningen hörs inget när dansarna Destiny Bergvall, Johanna Lilja, Andrea Svensson och Niklas Valenti tar scenen i besittning i en föreställning som är både rolig, engagerande, fartfylld och djupsinnig. Inte minst är den kommunikativ - av den "vägg" som brukar resas mellan scen och salong syns intet. Här får publiken till och med finna sig i att själv bli synlig på scenen när dansarna filmar och projicerar oss som en del i scenografin. Allmakt och vanmakt - "jag ska bli världens bästa", "jag är ingen", styrka, svaghet, olika viljor. Drömmar, tankar - stora och små, mycket får plats i det collage Christina Tingskog och hennes dansare ger utmärkt liv åt på scenen. Ett liv som här både inbegriper tal och sång förutom inspelad musik. Och mest av allt dans som får oss som tittar att känna att vi har rörelser i våra kroppar. Det är mycket bra. 200 elever åt gången får plats i salongen. I den första föreställningen i Luleå var salongen halvfylld, inte ens Stadsöskolan i samma byggnad tog emot erbjudandet om att se en riktigt fin dansföreställning som faktiskt handlar precis om dem. Om oss.

Energifyllt och starkt för en ung publik

Poesi - blä! Tal och musik - usch va tråkigt! Mellanstadiekillarna intill mig på bänken utanför Stadsöskolans aula tycks veta precis vilken "sort" de vill vara. Och därmed också vilka de inte vill vara.