Endast Sverige svenska deckare har

Man kan, med uppenbar risk för att placera sig i elfenbenstornet, fundera över hur många kriminalromaner per år det skulle krävas för att mätta marknaden. Kanske till och med skapa en försiktig backlash? Jag förmodar att siffran existerar i sinnevärlden, men också att vi inte är där än. Enkla att skriva, enkla att läsa, enkla att sälja - tre starka skäl till genrens dominans. Deckaren är, som produkt betraktad, genial. Tillverkningskostnaden är låg och möjligheten till massproduktion är inte sällan inom räckhåll. Efterfrågan kan liknas vid den på badbollar. Hur skulle den rimligen kunna vika inom överskådlig tid.Några kriminalromaner skrivna med hjärtat finns det förvisso (liksom badbollar med estetiska värden), men på tok för få i förhållande till den relativa status som genren ändå har i dag.
I Sverige behandlas deckaren ofta med silkesvantar, till och med av kritiker som i övrigt inte är lättflirtade. Det inhemska kulturklimatet anno 2009 har nämligen ett grundläggande påbud: framstå aldrig som en intellektuell snobb. Hellre hyckla ett intresse och en uppskattning som inte finns där. Det gäller att inte straffa ut sig. Skolgårdsstämningen ligger tät. Men lyfts blicken en aning finns det balsam, bland annat i form av tidskrifter som Times Literary Supplement. I ett nyutgivet nummer läser jag kritikern Daniel Mallorys recension av Camilla Läckbergs The Preacher (Predikanten). Att säga att boken blir sågad jäms med fotknölarna vore fel. Det är mer elegant än så. Mallory plockar, syrligt men subtilt, isär de fattiga beståndsdelarna och lägger fram dem för beskådan. Titta vad vi har här. What’s the fuzz about, som britten skulle ha sagt. "Ont om atmosfär och spänning, en alltför hög dos av långrandighet - Läckbergs bok gör inte mycket för att rättfärdiga det stora intresset för skandinavisk kriminallitteratur." Som Sverige-vän borde jag kanske protestera. Det är ju ändå en av våra exportprodukter som kritiseras. Men i det här fallet tillåter jag mig att vara en smula onationell.