Men i stället är det ett nyskrivet manus; författat av huvudrollsinnehavaren Sacha Baron Cohen med ett team av andra skribenter. Där den satiriskt ytterst trubbiga spetsen riktar sig mot råbarkade militärdiktatorer i allmänhet och i synnerhet och mera explicit, mot sådana i helskägg.
Det är som sagt flera skrivare som hjälpts åt att hacka fram manus här. Så synd då att de inte fick ihop - egentligen något alls.
Den engelske komikern Sacha Baron Cohen, som tidigare har gått så djupt in i karaktärer som Ali G, Borat (reportern från Kazakstan på studiebesök i USA) samt Bruno (den modemedvetne, homosexuelle österrikaren) att han själv slutgiltigt har hotat att försvinna med dem, gör nu - för första gången - en helt fiktiv historia. Efter att tidigare själv ha genomfört fiktiva karaktärer, som så att säga har gästspelat i verkligheten.
Och nu är det inte ens roligt längre. The Dictator innehåller möjligen (och då räknar jag väldigt generöst) fem-sex-sju roliga verbala scener. Resten är bara pinsamt, pubertalt och puerilt. Tröttsamt och förutsägbart, bör också tilläggas.
Lägg till vulgo- och prutthumor. Av den riktigt urusla sorten. Tänk på en ordentligt katastrofal Adam Sandler-film och ni hamnar väldigt nära vad det här handlar om.
Den nordafrikanske generalen Aladeen av Wadiya är en kopia av Saddam och Khadaffi, med vissa visuella inslag av Usama Bin Laden också.
Efter att ha härjat svårt i hemlandet anländer han till New York för att tala inför FN:s generalförsamling, men innan han hinner göra så kidnappas han och omhändertas av en kvinnlig butiksägare i Brooklyn, som säljer organiska produkter.
Kärlek uppstår dem emellan (fast diktatorn håller sig också med ett antal dubbelgångare så man är aldrig riktigt säker på exakt vilken Aladeen som det för ögonblicket handlar om) och till sist får den mordiske diktatorn riktigt svårt att skilja mellan diktatur och demokrati.
Lägg sedan till en oändlighet av sexistiska och rasistiska skämtsamheter, av definitivt icke politiskt korrekt sortering, och ni har filmens 83 minuter instoppade som i en tändsticksask.
Visst förstår jag att detta är tänkt som en satirisk slägga riktad mot diktaturer, men detta står bara riktigt klart i de fem-sex-sju roande sekvenser som jag nämnde tidigare. I övrigt blir det bara för suddigt, slappt och alldeles för barnsligt.
Ingenting är i och för sig heligt för Sacha Baron Cohen (själv jude) och han driver insisterande med allt som han bara kommer att tänka på.
Men det kan ju gärna få vara roligt också. Och inte bara vattentrampande.
Eller - hur?