Och från denna inledning får publiken sedan följa den unge mannen Gabriel, eller som han egentligen heter Anwell tillbaka i tiden och de händelser som leder fram till hans sjukdomstillstånd.
Föreställningen bygger på en bok av den australiska författarinnan Sonya Hartnett med samma namn, förlagd till ett litet samhälle med ett litet samhälles alla mekanismer.
För det lilla samhället, liksom hans egna föräldrar, har aldrig någonsin låtit Gabriel/Anwell glömma ett fruktansvärt misstag han gjorde som barn. En olyckshändelse som egentligen började som en god gärning mot en sjuklig mamma. Beordrad att ta hand om sin hjärnskadade äldre bror och hålla honom tyst och glad eftersom mamma måste sova begår den sju år gamla Anwell misstaget att stänga in sin bror i ett gammalt kylskåp ute på gården med följden att brodern dör. Det som började som en god handling får värsta tänkbara utgång. Den dysfunktionella familj Anwell lever i, redan utstötta i samhället, vänder all skuld mot Anwell.
Pojken är nedvärderad och bespottad hemma, där fadern med jämna mellanrum bestraffar barnet fysiskt - det är hjärtskärande. Lägg därtill mobbningen i skolan och kvar står ett barn utan skyddsnät, helt ensam, med en obefintlig självkänsla.
Det är då han träffar den vilda pojken Finnigan, som han sedan sluter en pakt med. Finnigan ska göra alla dåliga gärningar i Anwells namn, medan Anwell ska göra alla goda gärningar och bli ren, likt ängeln Gabriel. Löftet är att Finnigan ska skydda Gabriel mot dem som gör honom ont och utkräva hämnd. Och det är nu det börjar gå överstyr. För samhället drabbas av en pyroman som bränner och där även oskyldiga drabbas och Gabriels samvetskval om rätt och fel driver honom mot vansinnets brant.
För hur ser egentligen verkligheten ut? Finns Finnigan på riktigt, eller är det Gabriels alter ego som utför alla dessa onda ting med ödesdigra konsekvenser? Vilken tolkning man än väljer är det en mycket stark föreställning som bjuds. Frågor om vem som egentligen bär skuld, vad utfrysning och exkludering kan leda till och hur mänskliga handlingar alltid har en annan sida ställs på sin spets i denna föreställning. För när fadern till slut skjuter ihjäl Gabriels hund Surrender, den enda vän han har och som är Finnigans hund om natten, höjs ribban och spänningen ytterligare. Gabriel börjar förstå vad han måste göra för att bli av med Finnigan för gott.
Det går inte att nog berömma Ninna Tersmans dramatisering men utan begåvad och smart regi hade föreställningen kunnat tappa fart under vissa både ganska svåra, dubbeltydiga men också poetiska monologer. Nu sker det aldrig. Föreställningen tappar aldrig tempo, utan den scennärvaro de fem skådespelarna bjuder på är intensiv och berörande. Med ganska små medel, där även scenografin nyttjas smart, lyckas de bära denna föreställning mot oanade höjder och hålla publiken i ett järngrepp fram till det mycket dramatiska slutet.
Samspelet mellan Henrik Bergström som spelar Gabriel/Anwell och hans vän/alter ego Finnigan som gestaltas av André Kaliff bär föreställningen långt. Henrik Bergström övertygar i sin naivitet som den unge, oälskade pojken med ett bagage av död i ryggsäcken, medan André Kaliff med sitt fysiska skådespeleri gör en briljant tolkning av den grymma Finnigan. Det märks att han är utbildad mimare, kanske främst i tolkningen av storebrodern Vernon.
Men utan Malin Alms tolkning av Gabriels förstående sjuksköterska och gestaltningen av Gabriels sjukliga mamma, som elak och skuldbeläggande mor skapar hon bokstavligen rysningar, skulle föreställningen inte nått lika långt. Detsamma gäller Per Burell som intar scenen med övertygelse och auktoritet i gestaltningarna av Gabriels pappa, polismannen och Dockie May.
Även skådespelarstudenten Malin Tengvard gör en ljuv och fin gestaltning av flickan Evangeline som Gabriel förälskar sig i. Hennes och Henrik Bergströms fjärilsscen är en mycket vacker bild av de första närmande stegen i kärlekens dans, som i sin oskuldsfullhet lockar fram leenden i en annars mycket mörk och våldsam berättelse.
Världspremiären skedde som sagt i går i Boden och nu vänder ensemblen söderut där nästa stopp är Skellefteå. Det är synd. Surrender bjuder på enastående teater med ett ärende som gärna fler ungdomar i länet borde ha fått ta del av.