Fjärilen i min hjärna är en förvånansvärt elegant bok om dödens utsikt. Den är kåserande vackert skriven och jag tänker på den gammeltestamentlige Delblancs sista bok Slutord. Skriven i samma ämne, en kommande, helt viss död, och den som dör är inte någon annan, som ofta är fallet, utan det skrivande jaget. Subjektet blir objekt i det säregna ljuset strax innan pjäsen upphör. Särskilt lika varandra är inte de två böckerna och Anders Paulrud var ingen Delblanc. Men de fullföljer bägge skrivandet, där Paulruds konsekvens är smått okynnig inför sitt slut är Delblancs mörkt rannsakande, lutherskt gravallvarlig. En resa till Paris, en egendomlig frihet som Paulrud tjuvar till sig, ostron och champagne, brasserierna. Strax efter beskedet om de fem, inoperabla, lungtumörerna. Det goda livet än en gång och så ger han bort sin ärvda snusdosa till en uteliggare, den behövs inte för minnet längre. Det finns ett teatralt drag i allt Paulrud skriver, hans fåfänga garderob, hans Compostela-vandring, sveken och uppbrotten. Jodå, draget består inför döden också, det känns inte särskilt deltagande att skriva det, men inte heller särskilt anklagande. Med samma konsekvens som Paulrud fortsätter det rökande som gett honom lungcancern, med samma konsekvens lever han fram sitt liv. Och det där med dödsskuggans dal, det blir inte egentligt drabbande förrän alldeles mot slutet. Det sägs att Paulrud var en koncentrerat munter person och Fjärilen i min hjärna är ingen dyster bok, den ler ljust med sitt underskruvade, rappa språk. Döden må ha kopplat greppet, men än sen, tycks språket säga, utmätt tid är utmätt tid och låt oss göra något angenämt av den. Och låt oss fundera ut vad det handlar om, detta i grunden ojämlika förhållande där döden kommer att skriva över den andra texten.Det är alltid utsökt formulerat, med stark känsla och allt mer i sentenser eller korta bilder ju längre tiden går. "Nu svävar jag. Jag tappar höjd, det är oundvikligt. Instrumenten är inte i ordning. Så sjunker jag ner till de gröna avsatserna i berget. Kortvarigt. Ser en ensam fågel styra upp mot ytan i underjordens himmel. Och så kommer jag upp igen. Till de små andetagen."I den stora litteratur som handlar om konsten att dö, ars moriende, är Paulruds bok en av de vackraste. Den är värdig och framhärdande, den beskriver konsten att fortsätta sitt liv alldeles intill slutet, eftersom man ändå fått möjligheten att välja, döden faller ju inte över honom i ett lömskt bakhåll. Det är en lisa att läsa detta och det är så djupt mänskligt, som kontrast till all den hämndlitteratur som reser anspråk i samtiden. Om kärleken inte minst, om den Solveig som aldrig går ut ur hans liv hur krångligt detta med relationer än kan vara. Mot slutet gömmer han lappar i hennes lägenhet, minneslappar och fotografier, "för snart inträder den tid då jag endast kommer att vara närvarande på bild". Lekfullheten, jag föreställer mig att han kisar leende på dessa fotografier, så som han gör på bokens baksida. En lysande skribent, en viktig generationsförfattare från de unga upprorens tid.
