En viktig berättelse vid gränsen

Det är inte utan att tankarna far iväg mot de stora arbetarspelen, när man bänkar sig intill Torneälven i Haparanda för att följa generalrepetition av Bengt Pohjanens och Kaj Chydenius Krigsoperan. Bänkarna, som radats upp på höjden kring den cirkelrunda och stenbelagda spelplatsen, har plats för över 1.000 personer och scenens vita grus kommer innan föreställningens slut att ha trampats av 136 skådespelare, körsångare och solister - professionella och amatörer i olika åldrar. Dessutom, ska det visa sig, av fyra hästar. Jukka Laukkanens scenografi rymmer också en orkester - tyvärr inglasad förmodligen beroende på tekniska omständigheter - under ledning av den förnämlige kapellmästaren Klas Hjortstam.Och visst är det folkets historia som berättas också här, även om de fanor som understundom vajar är vita som döden och skräcken. Det folk som offras när makten gör sina piruetter kring territorier och pengar, även om den envåldshärskande och ständigt Bibelläsande kungen Gustav IV Adolf framställde just detta krig som ett korståg mot ondskan.1809 års krig, det som efter 600 år skiljde Sverige från Finland för exakt 200 år sedan, brukar kallas vårt sista och var allt annat än ärorikt, om man nu överhuvudtaget kan tala om ära i krigssammanhang. Allt startade med att kejsare Napoleon krävde att tsar Alexander, för övrigt svåger till den svenske kungen, skulle pressa Sverige att ansluta sig till en handelsblockad mot England. Därmed började Ryssland rusta för ett krig som inte bara kom att skörda många dödsoffer - bara på slagfälten dog 30.000 man - obeskrivliga lidanden och ett delat folk. Kriget ledde också fram till 1809 års revolution där Gustav IV Adolf avsattes och till en ny författning, för vars tillkomst vi länge firade flaggdag och numera nationaldag. Dessutom till en ny kung som ironiskt nog på Napoleons order stod som ledare för den franska styrka som gjorde sig redo att invadera södra Sverige under samma krig. Valet av spelplats kunde inte vara bättre, här vid älven som kom att bli den nya gränsen i ett stycke svensk och finsk historia som inte tycks särskilt välkänd, trots alla konsekvenser. Utan tvekan drar Bengt Pohjanen och Kaj Chydenius ett viktigt bildningslass i sin trilogi om Tornedalens historia där Krigsoperan utgör finalen.Det är inte bara en viktig historia som berättas. Den är också en omfattande och både manusförfattare och regissörerna Ulf Fembro och Pia Suonvieri har valt den stora bilden. För även om det berättas om enskilda öden så är det de kollektiva som dominerar. Åtminstone blir upplevelsen den, förstärkt av den gigantiska scenen där det tar tid att röra sig fram och tillbaka och där uttrycken och gesterna måste vara mycket tydliga för att gå fram. Dessutom ställer det krav på tekniken i form av mikrofoner och textmaskiner, vars funktioner blir ännu mer betydelsefulla här där nästan inget kan uppfattas direkt av örat. De har med andra ord inte gjort det lätt för sig.Emellanåt dukar berättelsen under av longörer och oklarheter, men de starka stunderna är också många. Inte minst när den stora ensemblen låter sina ansikten vila där intill älvens förtrollande sceneri. Att se unga och gamla, erfarenheter, glädje och drömmar - det är amatörteaterns storhet och med den kan få konstformer mäta sig.Och så är det Kaj Chydenius musik, förtjänstfullt arrangerad och bearbetad av Klas Hjortstam. Den som går på tvärs mot det stora, den som är liten och intim även när den är tvärtom och ackompanjerar stora krigshändelserna. Sångbar, berättande, lekfull. Ödesmättad, sorglig, framförd i den dödsskuggas dal som var Tornedalen under detta krig. En rik upplevelse som balanserar hela föreställningen, framförd av en riktigt bra orkester där blåsinstrumenten spelar en viktig roll vid sidan av dragspel och fioler. Denna gång har Chydenius också tagit med tre sopraner - Lisbeth Sandberg, Carina Henriksson och Ann-Sofie Ailovuo, som här ikläder sig rollerna som ödesgudinnor som klingar tre oktaver över de andra, vilket lägger en ytterligare dimension till hela verket. Göran Forsmark kommer väl till sin rätt som general Sandels och major Lagerborg liksom de skådespelande bröderna Ingmar och Anton Raukola som rättframma och hederliga soldater - på dem tycks inte ens teknikstrul bita.Och så är det det där med själva platsen. Att få sitta där vid älven och känna historiens vingslag, omgiven av flera språk. Bara en sån sak.