Lillemor och Babba, den offentliga författaren och hennes hjärna. Symbiosen som tillsammans skapar litterär karriär och speglar kvinnan, kulturvärlden och tiden. Grand final i skojarbranschen visar vilken solid och livsfarlig författare Kerstin Ekman är. Och så rolig dessutom, scenerna från ordensmiddagar i Uppsala eller från Akademiens åldersskröpliga uppträdanden är svart fars. Ledamöterna tågar in till festligheterna två och två, som djuren i Noaks ark.
Lillemor Troj är en uppburen författare som sitter, chockskadad med ett manus om sitt eget liv. Skrivet av hennes tänkande alter ego, Babba Anderson, en föga charmerande men ordbegåvad skribent. Den förborgade hemligheten mellan dessa motsatser är deras ömsesidiga beroende, Babba skrev, Lillemor tog emot priserna.
En ovanlig kombination som nog ska förstås en smula symboliskt, vad vi är och vad vi synes vara är inte alltid kongruent. Lillemor är den välsminkade, olyckliga och sökande, Babba den rationellt producerande, järnviljan och insikten. Lillemor får berömmelsens offentlighet, Babba arbetar. Från femtiotalets Uppsala, genom sjuttiotalets kollektiv, folkhögskolor och landsbygdsromantik, ända fram till den gyllene nutiden. Kärlekar, svek och spelmansstämmor, och kärleksfullt utformade scener från en landsbygd som inte längre är. Och alla dessa tider har sin smak, sina repliker och de har laddningen som borde göra Kerstin Ekmans böcker till spelat drama.
Är det så enkelt, att Lillemor är ytan och Babba enbart hjärnan i en burk? Vid inträdet i akademin visar sig den förstnämnda besitta osedvanliga begåvningar för att imponera på geronterna medan hennes skrivande jag alltför ofta är elefanten i porslinsbutiken, har sönder allt hon tar i. Och vem klarar sig förutan fasad? Må vara att Babba har ordets makt, att hon levererar den berättelse som skapar själva rummet, själva sanningen. Men hon har inte makt över den andra, deras brytningar och deras återträffar är legio.
Det måste alltså till ett dramatiskt brott. Som också inträffar, men det är onödigt att avslöja vad och långt senare förstår jag att boken nog handlar om hur dessa två personer ska hinna ikapp varandra. Vem av dem valde författarskapet? Vem stod i skuld till vem? I bokens början, i 1950-talets Uppsala blir Babba omedelbart övertygad att Lillemor är den som ska bära hennes ord vidare. Så de har en del att reda ut ungefär femtio år senare när det står klart: ingendera klarar sig utan den andre.
Mycket kommer kanske att ordas om autofiktion i den här boken, detta skenproblem som nu oskuldsfullt debatteras om igen. Kanske kan man också gotta sig åt nyckelfenomen, författare, middagar och annat igenkännligt. Bokens grundtema stavas dock försoning, och det låter sig inte sägas med söta ord. Sådana finner man inte heller mycket av, boken har ett språk med en häftigare svängning, mer osminkat för att välja en term ur den gamla deckarvärlden. Babba är grov, Lillemor vek, en oslagbar kombination för liv och litteratur, formulerad Kerstin Ekman.