En värdig invigning

Så var då årets upplaga av Festspelen i Pite Älvdal invigda. Och mycket festligare än det var i Studio Acusticum i går kväll kan det nog inte bli. Konsertsalen har ju en fantastisk akustik och med de artister som medverkade kan det inte bli annat än en stor musikalisk upplevelse. Konserten inleddes med ett stycke av den svenske kompositören Anders Hillborg, Liquid Marble, ett stycke som ställer höga krav både på musiker och åhörare. Musiken är otroligt virtuost och jag kan inte låta bli att imponeras över hur skickliga musikerna är. Dock känner jag mig till en början ganska oberörd av den ljudmassa som möter mig. Men så kommer ett parti när musiken blir nästan tyngdlös, några snabba skalor som slutar rakt upp i ingenting, varpå det landar i ett fantastiskt vackert ackord i stråket. Det engelska hornet får några solotoner och jag är fast i skeendet. Från den punkten och fram till slutet har orkestern min fulla uppmärksamhet. Därpå gör så kvällen solist, Barbara Hendricks, entre. Ni som följer dessa spalter vet att jag är mycket svag för henne. Och denna gång blir jag verkligen inte besviken. Hon sjunger fyra sånger av Jean Sibelius och hon gör det fantastiskt bra. Hon har en sådan förmåga att ge liv åt texter. Att hennes röst klingar så olika i höga och låga lägen gör saken bara bättre. Här blir hon dessutom ackompanjerad på ett förstklassiskt sätt av orkestern. I sången Flickan kom från sin älsklings möte gestaltar hon glädje och sorg så att man ryser, i Våren flyktar hastigt sjunger hon rytmiskt snärtigt och mycket tight med orkestern. I de två avslutande sångerna, Var det en dröm och Svarta rosor, blir det stor musikdramatik. Det blir naturligtvis stort jubel och två extranummer innan publiken släpper henne av scenen. Men hon blir snart uppkallad igen då det tillkännages att Barbara Hendricks är utsedd till "Artist in Residence" för Studio Acusticum under kommande året. Efter paus är det dags för mer musik av Sibelius, nämligen Lemminkäinen-svit. Detta är ett stort verk som kompositören skapade efter den finska legenden om Lemminkäinen. Sibelius är inte alltid så lätt att handskas med. Även han ställer stora krav på musiker och åhörare. Denna musik har ett tydligt folkligt drag och han presenterar det i stor orkesterdräkt där det fullkomligt kryllar av små musikaliska teman och ideer. Har man inte lyssnat mycket på musiken tidigare kan det vara svårt att hänga med. Men ibland, som i den mycket vackra satsen Tuonelas Svan, där jag förövrigt måste få nämna engelska hornisten som spelade ofantligt vacker, är musiken lättillgänglig som en liten visa. Som extranummer får vi höra en mycket vass version av Finlandia, detta verk som kanske de allra flesta förknippar med Sibelius. Och som orkestern spelade. Det blir en mycket värdig avslutning på denna invigningskonsert.

En värdig invigning

Festspelen har intagit Piteå