Kvaliteten varierar självklart men Please kill me av Legs McNeill och Gillian McCain, och Simon Reynolds Rip it up and start again är båda omistliga på olika sätt. Den förstnämnda går igenom hur den tidiga punken i New York växer fram genom intervjucitat av dem som var med och där. Och är man intresserad av musik för musikens skull, snarare än av sociala omständigheter och karismatiska personligheter så är det Reynolds bok om åren efter den första engelska punkvågen, det som brukar kallas postpunken, man ska läsa.
Även i Sverige har det skrivits böcker i ämnet. Varför tror du vi låter som vi låter (Benke Carlsson med flera) har Please kill me som
förebild och visar på skillnaden mellan de stora städernas och övriga landets punkscener. På många sätt är det den mest lyckade boken.
Boken för dagen, Ny våg, är mer ett syskon till Encyclopedia of Swedish Punk and Hardcore 1977-1987 av Peter Jandreus, från 2008. Med den skillnaden att Kageland i Ny våg låter banden komma till tals på ett annat sätt, skriva sin egen historia. Dessutom låter han nyckelfigurer från då det begav sig i essäform beskriva vad som gjorde just deras lokala version av punken unik i förhållande till andra städers. Och det i sin tur är intressant läsning, inte minst för att det uppstår en del diskrepans mellan författarnas minnesbilder.
Inte minst är Ny våg den i särklass mest omfångsrika genomgången av svensk musik åren mellan proggen och yuppie-eran: nästan 500 band och 1.000 skivor gås igenom på 700 sidor.
Det är ett arkeologiskt arbete värt respekt hur man än vrider och vänder på det.
Om man bortser från vad som inte är med i boken (var är Skänninges stoltheter Kurt i kuvös och Wax från Gävle, och varför är inte Luleå representerade genom exempelvis Misstag, The Yeah, Skiten rinner, DDT eller Per Rektum?), det är svårt att skriva om det man inte vet om, och det är fullt möjligt att somliga inte varit så sugna på att samarbeta/medverka som andra, så tycker jag ändå att det finns vissa problem med såväl tillvägagångssättet som resultatet, och att det på sätt och vis är en effekt av den svenska punkens själva väsen.
Nämligen att dess utgångspunkt var att alla kunde, att man skulle göra saker tillsammans, starta band och rockföreningar, oberoende av erfarenhet och traditionell begåvning. Och att det för många stannade vid det, det kollektivistiska, det ideella, rent av det idealistiska. Och det är ju fint, men det ger samtidigt en viss ensidighet åt fenomenet. Dessutom, de som skriver böcker av det här slaget har ofta fortsatt jobba med ungefär samma saker långt upp i medelåldern. För så stark och nödvändig var den, punken: den visade att allt var möjligt. För många var det precis just det i sig som styrde en vidare i livet. Den här underbara känslan av att om man går samman så kan man förändra saker. Tyvärr står ju detta lite i motsats till vad som krävs för att exempelvis författa en bok, en tämligen solitär sysselsättning i jämförelse med att dra igång ungdomsgårdar och gå på spelningar.
Vad jag saknar är en kritisk röst som sträcker sig bortom själva tillblivelsen. Som skriver om hur saker och ting faktiskt lät. Någon som påstår att exempelvis Brända barn var ett långt mer betydande band än någonsin Alien Beat eller Bitch Boys och ger utrymme åt denna analys snarare än det här eviga demokratiprojektet som genomsyrar alltför många böcker av det här slaget. Alltså en bok som har musikjournalistiska ambitioner snarare än arkivariska.
Men men, nu är det här inte den boken och varför kritisera den för något den uppenbarligen inte försöker vara? Jo, för att det är precis det som är punk för mig, att hela tiden se på saker med skepsis, och att genom detta önska något annat. Som boken som inte finns. Och kanske måste jag då skriva den själv om jag saknar den. Och jag vågar vara så frankt kritisk eftersom jag förutsätter att Peter Kagelands bevekelsegrunder varit desamma: att skapa det han tyckte saknades.
Och detta vill jag ändå understryka: även om boken inte är så unik och personlig som jag skulle vilja så är det den överlägset bästa inom sitt område. Och framförallt måste jag nämna den medföljande cd-skivan 33 till. Som svensk punksamling är det en av de allra bästa: mestadels outgivet material med legendariska band som Straitjacket, Docent död, Gbg sound och Garbochock. Men även med mindre ikoniserade orkestrar: Shit kids, Glo, Anders ångest och Sporten är död. Dessutom, äntligen, en låt med Bad Boo Band som inte är Knulla i Bankok, men som är bättre än den. För en knappolog som undertecknad är det födelsedag, julafton och revolution på en och samma gång.
En klart värd bok på det hela taget, om än inte den jag hade hoppats på, men det är ju som sagt mer mitt problem än någon annans.