En vanlig judisk flickas berättelse

Till Auschwitz löstes det endast enkla biljetter (om det alls handlade om några biljetter). Några tur och returer handlade det aldrig om. Den polska journalisten Hanna Krall har i ett minnesvärt reportage intervjuat en av lokförarna som körde mot Auschwitz. Dokumentärfilmaren Claude Lanzmann gjorde så även i den mycket omfattande filmen Shoah. Otaliga vittnesbörder har räddats till eftervärlden. Men varje enskild berättelse är unik. Och de kan aldrig bli för många. Aldrig någonsin. För det finns ju också de, i Förintelseförnekaren Robert Faurissons och dennes mentale lakej David Irvings efterföljd, som inte tror på Auschwitz eller på Förintelsen (Holocaust). Dessa förnekare omvänds nog tyvärr inte av en monolog som En enkel biljett. Likafullt är den nödvändig. Och exemplarisk. Den framförs med renspolad inlevelse av Bianca Meyer, dotterdotter till den Madeleine som med stor tonårig förväntan steg på tåget. Den där gången. För ändå inte så orimligt länge sedan. I omärklig regi av Ingela Lekfalk (den som inte märks är bäst) berättar Bianca Meyer, om den sanning som var hennes mormors. I Polen, då, på 30-talet. Om natten då hennes pappa försvann, om hur hon med ogrumlad nyfikenhet började bära den gula sexkantiga Davidsstjärnan utanpå sin kappa, om hur plötsligen grannfrun Marta och hennes dotter Jessica bara slutade upp med att komma och hälsa på, om hyresvärden Klaus obehagliga leende. Om den allt iskallare vardagen för många tusentals judiska familjer runt om i det allt mera brunmelerade 30-tals Europa. En orienterande film, som är omöjlig att se om man sitter alltför långt ute på flanken i Kulturens hus Lilla sal, samt ett virtuost kompetent Klezmer-kapell med känsliga musiker och den lidelsefulla sångerskan Sanna Elmegren, ackompanjerar Bianca Meyers tonsäkra berättelse. Till sist går tåget. Österut. Vi som den här gången inte hade selekterats ut för att stiga på, har enbart att fundera på varför det blev så här? Lämplig för vilka människor som helst. Men kanske allra mest för Sverigedemokrater. Och de som valde att lägga sin röst på dem.

En vanlig judisk flickas berättelse

Ordet Auschwitz nämns inte en enda gång, i den 45 minuter långa monolog som heter En enkel biljett och som bygger på judinnan Madeleine Meyers minnen från uppväxten i Krakow.