En vacker utställning med skulptur och installation

Jag frågar som Mikael Wiehe, "vem i hela världen kan man lita på?" Det visade sig att sista utställningen på Piteå Konsthall inte var den sista, inte ens den näst sista. Det tycks glädjande nog för oss konstentusiaster rulla på som vanligt på Aronsgatan 1, nu med en skulptur- och installationsutställning av Kerstin Hedström och Ann-Kristin Gustavsson. Sju större objekt tar rummet i anspråk på ett estetiskt tilltalande sätt. Det tål att sägas på en gång, det är en vacker utställning. Den strama färgskalan i utställningshallen med det antracitfärgade klinkergolvet, de vita väggarna och de mörkgrå listverken korresponderar färgmässigt på ett utmärkt sätt med de utställda föremålen. Det enda som avviker från den dominerande färgskalan är några ljusskulpturer som hänger från taket längst in i hörnet på konsthallen. De är tillverkade av kasserade kopiatorcylindrar och färgade glaskupor från trafikljus. Återanvändning av överskottsmaterial har blivit något av ett signum för Kerstin Hedströms konstnärliga produktion. Hennes idé att binda samman begagnade glasögonlinser till ett slags optiska vävar har hon ju tidigare tillämpat i en offentlig utsmyckning på stadsbiblioteket i Luleå. I den här utställningen har hon två sjok av glasögonlinser Vision I och II som hänger från taket som ett slags draperier eller rumsdelare. De för tankarna till tider då kyldiskar och liknande inte var uppfunna utan då man lät en vattenhinna rinna över skyltfönstren i charkuteributikerna för att kyla ner rummet. Det var fascinerande att se världen genom den rörliga vattenytan. Hedströms optiska förvrängningar är stillsammare, som betongglas ungefär, men det är också som med betongglas mer material än gestaltning. Detta är en problematik som jag ofta erfarit med Hedströms verk, en slags tom retorik utan komplexitet. Det gnager mig. Vad vill hon berätta? En Symbol som hänger från taket i en rund stålram, består av fragment från CD- och vinylskivor och är ihoptråcklad på samma sätt som glasögonlinserna. Den svävar belyst på distans från väggen och kastar ett skuggspel bakom sig medan CD-skärvorna reflekterar ljuset som bryts i spektrats färger och återkastas över golvet. Det är effektfullt och visuellt tilltalande, men för mig egendomligt tomt på undertext. Det är form mer för formens skull än för innehåll. Ann-Kristin Gustavsson har två igloor utskurna i frigolit utplacerade i rummet. Den mindre står stum och sluten medan man i den större, apropå detta med innehåll, anar ett ljus och tre röster som lågmält och på ett vänskapligt sätt samtalar med varandra på vad jag uppfattar som grönländska. De verkar ha det gemytligt inne i den vita "snöhyddan" trots vargavintern utanför. Hedström kontrar med något som är lika vitt som snön som yr utanför konsthallens fönster. På en bädd av svandun bereder hon plats för allas våra fantasier i verket Förvaringsplats för oinslagna drömmar. Inga sådana syns emellertid vila på dunbädden. Där finns ingenting, bara tomhet. Är det månne detta hon vill förmedla eller räckte fantasin bara till materialet? tänker jag när jag kliver ut i snöröken.