På något konstigt sätt klarade vi oss från regnet. Solen skiner när Bengt Pohjanen startar igång sin opera Kysstid på Luppioberget. Det är en hyllning till berget, Tornedalen och naturen. Naturen har svarat och gett bästa möjliga förutsättningar. Det är mycket folk som kommit hit idag. Många hemvändare. Det varvas berättelser om Luppio med vemodiga sånger. Temat är framförallt att lämna sin hembygd och bege sig ut i världen.
Inramningen är obeskrivligt vacker. Jag sitter i mossan uppe på en klippa. Med myror och spindlar i byxan. Mygg i hela ansiktet. Jag tror inte att kultur kan upplevas på ett bättre sätt.
Kaj Chydenius har skrivit musiken. Den är avskalad. Piano och bas, ibland dragspel. Uppbackad av en kör. Till det har vi solister. Carina Henriksson och Carina Stenberg är som bekant två proffs. Daniel Sandström och Josefina Kenttämaa likaså. Vackrast är det när sångerna framförs på meänkieli, med Torneälven i bakgrunden. Det är nästan så att jag fäller en tår.
Vi har som sagt skonats från regnet, men när solisten Daniel Sandström inleder en mycket ledsam sång, blir det så pass ledsamt att det faller några droppar från skyn. Men jag tror inte att det är regn, snarare gudarna som gråter, och vem skulle inte gråta till det här?
Under föreställningens gång känns det ibland som om något saknas. Kanske är det den avskalade ensemblen som hade behövt två-tre instrument till. Men när väl Carina gånger två sjunger ut allt de kan så glömmer jag det där. Stämmorna studsar mellan bergsväggarna och träffar mig med all sin kraft, och det enda jag kan göra är att njuta.
Bengt Pohjanen är en god berättare. Vi får höra historier om ungdomlig kärlek, sorgen efter hans brors bortgång, Luppio och lite mer ungdomlig kärlek. Jag hade dock velat höra fler berättelser om Tornedalen, men det är ju främst Luppio som hyllas ikväll, så det kanske inte är så konstigt.
Hela föreställningen går i vemodets tecken. Till och med de enstaka stompiga låtarna är sorgsamma. Kysstid på Luppioberget är gjord för att spelas uppe på Luppio. Om regnet hade fallit över oss hade den spelats inne i folkets hus istället. Det hade inte alls fungerat. För det är den vackra miljön som är det starkaste kortet ikväll. Det är den som gör hela upplevelsen. Men det spelar ingen roll. Om jag ska betygsätta Bengt Pohjanens verk så kan jag bara göra det med det bästa betyg som går att ge något uppe i Tornedalen, "inte så illa."
Mot slutet hopar sig de mörka molnen. Publiken börjar titta upp mot skyn. Bengt Pohjanen predikar att publiken nu får ta sig en svängom. Några gör det. Regndansen fungerar. Gudarna har skonat Luppio.