En utomkroppslig erfarenhet

Eterkropp är vad man med visst fog kan kalla ett superband.

ETERKROPP från vänster till höger. Lars Nilsson, Mats Wikström, Nils Westman, Elin Alexandra Sundström, Patrik Jäder, Anton Nyström.

ETERKROPP från vänster till höger. Lars Nilsson, Mats Wikström, Nils Westman, Elin Alexandra Sundström, Patrik Jäder, Anton Nyström.

Foto: Eija Dunder

Kultur och Nöje2012-07-14 06:00

Basisten Patrik Jäder har spelat i legendariska Luleåband sedan början av 80-talet: Joon Erektion, Pornografi, Dream Canteen och Mary-Go-Round för att nämna några. Elin Alexandra Sundström (elgitarr) har spelat med Vikta fåglar och är dessutom cellist i Liv it. Nils Westman (keyboard) kommer från Pink Horses och Anton Nyström (trummor) spelar med bland andra Utbrott, Andra sorteringen och Dodeskaden.

Lars Nilsson (blås) har mest spelat jazz och klassiskt.

-  Fast 1972 var jag med i ett band i Boden som hette Fläsk i palten.

-  Anton är ny, vi har repat en gång med honom och det kändes bra, säger Mats Wikström (sång, gitarr).

Mats Wikström är antagligen bekant för de flesta, men inte för nog många ändå. Han har varit en av Sveriges märkvärdigaste konstnärer i tiotals år vid det här laget, även om han aldrig riktigt slagit igenom så stort som han förtjänar i Sverige eller ens i Norrbotten.

Väldigt fritt
Men det är inte därför vi är här. Vi är här för att på något sätt kunna göra Er, kära läsare, uppmärksamma på bandet han har tillsammans med de ovan nämnda.

-  Det är en rolig blandning människor, säger Patrik. Vi känner ju knappt varandra.

-  Det är egentligen första gången jag är med i ett band, säger Mats. Eller, jag har ju spelat med andra, men det är första gången jag upplever den här, familjebildningen, eller vad jag ska kalla det. Det är viktigt att man visar varandra respekt och ger varandra utrymme. Allt ingår i det. Socialt såväl som musikaliskt.

-  Vi vet hur en av låtarna ska sluta, säger Patrik. De andra har vi ingen aning om. Det är väldigt fritt så.

-  Ja, fyller Lars i. Jag minns att jag tänkte: "Kan man göra så här?", när vi repade första gången. Och det kunde man ju.

-  Vi utvecklas hela tiden. Just nu mot det hårdare och rakare. Några låtar är på väg bort, känner vi. De passade väl inte musiker som är bra på att spela helt enkelt, säger Mats.

-  Det här ska ju pågå länge, flera år, vi vill uppnå något. Uppgå i något. Det är därför vi är så monotona och repetitiva, tillägger Elin.

-  Man liksom hamnar i musiken. Ofta tänker jag att jag ska spela något, en melodi, men sedan glömmer jag det när vi kommer igång, och ligger kvar på grundtonen i stället. Det är hypnotiskt, säger Nils.

Tillsammans försöker vi komma på om det finns något svensk ord för engelskan drone, som i Drone-music. Det går att översätta med olika ord såklart, exempelvis brum och surr. Ett enformigt ljud kan man kanske sammanfatta det som. För så fungerar det ju, om ett och samma ljud upprepas nog länge så händer något med den som hör det. Det ändras, det byter karaktär. Om denna förändring sedan beror på ljudet eller lyssnaren är egentligen ovidkommande. Något förändras i alla fall.

Jag tycker att gruppnamnet skvallrar om det. Att i denna repetition så blir musiken till en kropp i sig, en Eterkropp. Ytterligare en inblandad, självständig, entitet. En kropp utanför kroppen, såväl musikanternas som mottagarens.

Men för den skull så är det inget genreband på det sättet, det går inte att helt enkelt definiera Eterkropp som Drone och nöja sig med det. Mats texter och röst spelar en nyckelroll med. Låtar som Vi behöver en coach och En plats som är din är gravallvarliga på ett sätt som för tankarna till Blå tåget och Kjell Höglund. Man måste liksom skratta åt det här eländet som är livet.

-  Det är ju som en oas på det sättet, bandet, säger Lars. Att samtidigt som man sjunger om det kan man fly från det för en stund.

Poesi
Tre av låtarna är tonsatta dikter av Västerbottens- författaren Helmer Grundström (1904-1986).

-  Han är väl mest känd som naturskildrare, men just de här är mer allvarliga, allmänt hållna texter om kärlek.

Vill man veta hur Eterkropp verkligen låter får man söka upp någon av deras konserter, för ännu finns inget inspelat. En liveversion av När livet rinner mellan fingrarna kan man dock hitta på internet, utan alltför mycket besvär. Ändå tycker jag inte att en låt räcker, Eterkropp är mer än så. Se faktarutan här intill så kanske ni bättre förstår storheten i denna märkliga orkester.

Hela listan: http://open.spotify.com/user/chops/playlist/6VBI93NKe4tR2yZYxoiDQ4

Jag satte ihop en spellista som Eterkopp fick kommentera. Avsikten var förstås att ge er, kära läsare, en inblick i hur bandet låter och resonerar.

Här ett explock av kommenterarna jag fick (Länk till hela listan finns i slutet av artikeln):

Thomas Mera Gartz
- Busspassagerarens sång

Mats:

-  Det här ligger ju väldigt nära mitt hjärta.

Elin Alexandra:

-  Jag spelade ju dragspel på några spelningar, men jag ville inte det egentligen. Vi har frågat en känd Luleåprofil om han kanske vill vara med och han verkar vara intresserad. Fast vi rör oss ju mot något hårdare musik nu, så vi får se.

Amanda Lear - Follow Me

Elin Alexandra och Lars:

-  Det låter ju som Mats!

Anton:

Discotrummor!

The Fall - Edinburgh Man

Patrik:

-  Det var det första jag tänkte när vi började spela . The Fall och deras låt Repetition.

Mats:

-  Jag har inte hört dem så mycket, men de verkar göra låtar lite som oss. Vi hade en leksakssynth i början, med åtta färdiga komp. Vi gjorde en låt per komp.

Stockholm Norra - Salong Cool

Mats:

-  Ja, det här älskar jag ju såklart. Vi spelar lite i samma tradition. En europeisk tradition, till skillnad från en amerikansk, alltså.

Can - Moonshake

Nils:

-  Jag har lyssnat mycket
på kraut.

Mats:

-  Det här är ju också typiskt europisk musik.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!