En uppsluppet svart blick

Makarna Berglins tecknade värld är en svensk institution. Nästan så att de skulle kunna porträttera fenomenet i någon av sina bilder. En spegelakt: vari ligger igenkänningsmomentet, humorn? Vad slås an? Jag tror att deras framgångsrecept mycket ligger i det repetitiva formatet, som samtidigt är öppet för hugskott. De har ett språk som orienterar sig efter egen linje. Roligt är det, men med törnen. Allt är förvisso inte genialiskt. Somligt är snabbmat. Här finns en del strängt tidsbundna bilder, med kommentarer till politik och näringsliv, chefer och bonusar, kändisars förehavanden. Sådant gulnar och åldrar hastigare än tidningspapper. Men när Berglins med sin patenterat småcyniska och uppsluppet svarta blick riktar in sig på varjedaglevandets sfär, den enskildes möte med en gravt förvirrande omvärld - då vill man gärna vara närvarande. Till exempel när en rasande man står i köket och slänger ut burk efter burk ur kryddskåpet: "Förklara för mig varför alla vanliga kryddor kryper inåt i skåpet, medan man på första parkett hittar enbär, piri piri, spiskummin och gurkmeja!" Det kan också formuleras i hypoteser. Hur ser verkligheten ut lagd intill en annan, fiktiv. Tänk om den amerikanska dominansen över medierna upphörde bara för en vecka. En säger: "Nämenvaf.. Ungerska valet, Ungerns ekonomi... och nu är det ungerska långfilmer på alla kanaler!" Den andre svarar: "Var ligger Ungern?" Med små medel och små skiftningar i teckningarna kommer de sina figurer och läsarna nära. Det kan drabba en som en fasa: är det jag där på bilden?