En upplysningsman sent i Europa

Det var ett teveklipp häromdagen med Palme. Han stod på ett torg, som man uråldrigt nog gjorde då, och talade. Han hade tagit sig upp på den där retoriska höjden där ingenting längre kunde besegra honom. Det var väl sjuttiotal och han befann sig i en stor tradition, han var senatorn i Rom, retorn, folktalaren på torget. Tre minuters klipp innehöll retorisk begåvning mer än den samlade valrörelsen av i dag åstadkommer. Briljansen och vältaligheten, den stod utanför tidsandan, den kommer att bli historisk, och så mordet. Men begåvningen hjälpte inte långt när makten började krackelera och en hickande och brummande Fälldin vann teveduellen mot just dessa Palmes stora egenskaper. Nu har Henrik Berggren skrivit biografi och den är omsorgsfull och stor. Från familjenamnets begynnelse, över det adliga fram till skotten på Sveavägen, hela släkthistorien, den myllrar fram. En stor del av 1900-talets politiska historia sedan, kanske är det historien om socialdemokratins absoluta topp, kanske om dess begynnande fall. Det är kalla kriget, ATP-strider, löntagarfonder, svenska kärnvapen, kärnkraftsomröstningen och Vietnam. Allt ryms i Palme och titeln är oväntat poetisk: Underbara dagar framför oss. Startskottet är viktigare än man tror, en slags klassresa i klassen, samtida med att Sverige lyfter sig i håret och blir en vass liten nation, mitten av 1800-talet. Halvbröderna Sven och Henrik reser. Från Kalmar och den gamla sömnigheten till Stockholm och den nya kapitalismen. Två bärare av moderniteten, två pjäser som gör det där strategiska rycket och blir verkliga makthavare, dynastigrundare. Berggren släpper dem aldrig ur sikte, två 1800-talshjältar, det är där briljansen börjar, och även den "faustiska" viljan till makt. Vilken aspekt ska jag välja? Den internationelle statsmannen? Den intellektuelle politikern? Den tjänande partiarbetaren? Överklassgossen som bytte sida? Ingenting räcker riktigt till, Palme har ett egendomligt gränssnitt. I dag vore han mer än otänkbar, i en politisk vardag där alla låter som präktiga folkskollärare är intelligensaristokraten bara ... fel. Det intressantaste är nog ideologen och vältalaren. "Känslan för ord var en integrerad del av Palmes personlighet" skriver Berggren, och skönlitteraturen hade varit hans väg in i politiken. Ordets makt alltså, Palme hade själv hört det under USA-vistelsen 1948, när Truman vände en urusel ställning med en rad "elektrifierande" tal. Man tänker då på de elektrifierade stavelserna i ordparet "diktaturens kreatur", riktad mot quislingarna i öststatskommunismen. Det är ord som skär, med rytm och inrim. Eller uppräkningen av historiens illdåd av den starkares massakrer mot den svagare, uppräkningen som slutade med Hanoi och därmed gav världseko. Ja, orden drog honom. Hans frasering var scenkonstnärens och han tyckte att femtiotalet i svensk politik dominerades av "kalk- och cementtal". Uppslagen kom ur beläsenheten, känslan ur hans höga moraliska förväntningar på politiken. Ord och rättfärdighet. Berggren själv väljer kapitelord mer litterärt än torrt historiskt: Trollkarlens lärling, Vi ses i Song my, Vinter i paradiset. Ideologin är ett knepigt kapitel. Den rymmer traditionell utvecklingsoptimism, modernism och upplysning, stark antikommunism, under en period också tron att någonting större än enbart de materiella framgångarna kunde bibringas människa och samhälle, kulturen är alltid en viktig referens. Vad var det som bar? Det blir jag inte riktigt klok på. Tiden krävde så olika, Palme fick aldrig uppleva östkommunismens uttåg ur historien. Det hade varit intressant, eller möjligen förödande, han hade trots allt fått sin laddning av 1900-talets stora, ideologiska konflikter. Kanske var hans trötthet de sista åren föraningen av den sjuka som nu helt tagit över socialdemokratin; en förlamande tvekan om sin uppgift och sitt berättigande. Viktigast var nog tron på det moderna. Den strömmar under dem alla i denna Palmesläkt. Under de konservativa som är entreprenörer i en ny tid, under Palme när han byter sida och blir Erlanders handsekreterare, assistent och tolk. En mäktig kraft, med olika ansikten, tron på vetenskap och goda tankar, ljus och klarhet, människans oändlighet. Där finns det bärande, det är så Palme kommer i hamn. Underbara dagar framför oss. En upplysningsman, sent i Europa, mördad före alla mörka krafters återkomst och reaktion.

En upplysningsman sent i Europa

Henrik Berggrens biografi över Olof Palme är omsorgsfull och stor.