Felicia försvannFår man skriva vad som helst om sina föräldrar? Lämna ut hemligheter, det mest förbjudna, för att offentliggöra att försoning är omöjlig?
I läsningen av debutboken Felicia försvann är det högst relevanta frågor. Det går nämligen inte att läsa denna roman utan att ta hänsyn till dess kontext - det faktum att författarinnan Felicia Feldt är dotter till Anna Wahlgren, författare till Barnaboken och känd som expert på moderskapets alla aspekter.
I ärlighetens namn är det snarare högst otroligt att boken skulle blivit utgiven om mamman inte var känd. Denna debut är inte ett litterärt verk som står på egna ben. Romanens styrka ligger i kontrasten mellan den offentliga bilden av Anna Wahlgren och barnets egen upplevelse, så väsenskild och stundom fullständigt horribel.
Fragmentariskt, i korta okronologiska episoder får läsaren följa en uppväxt präglad av otrygghet, missbruk, bestraffningar och kräkningar. Mamman flyttar mycket i Sverige och världen, har många män i olika åldrar och framstår i romanen som en manipulativ, maktfullkomlig, alkoholiserad tyrann där barnen avkrävs absolut lojalitet i utbyte mot några skärvor av kärlek. För kärleken är alltid villkorad för Felicia och hennes syskon (de blev nio till antalet).
Romanen som helhet andas förtvivlan och längtan, en längtan efter struktur, kontinuitet och att vara älskad ovillkorslöst. Här finns den stora sorgen över den frånvarande pappan som aldrig fick en chans till ett fungerande föräldraskap. Det satte mamma stopp för. Pappans begäran att få ta med Felicia till Vietnam avslogs utan betänketid alls. Ingen ifrågasätter en expert på moderskap.
Boken Felicia försvann är bara en av många romaner där barn till offentliga personer ger sin berättelse, en sorts motberättelse till föräldrarnas egen. Jan Myrdal skriver i sin självbiografiska bok Barndom om den berömda modern Alva och fadern Gunnars oförmåga att älska sin son lika mycket som sina socialpolitiska visioner. Andra exempel på uppgörelser, motbilder och avslöjanden är romaner av barn till Kerstin Thorvall, Fred Åkerström, Per-Gunnar Evander, Skå-Gustav Jonsson, Stig "Slas" Claesson, P G Gyllenhammar och nu till våren kommer Johanna Ekström, dotter till författaren och akademiledamoten Pär Wästberg ut med sin roman, Om man håller sig i solen. Också det en uppgörelse.
Till och med bokens titel, densamma som Cornelis Vreeswijks låt - Felicia försvann, kan ses i uppgörelsens ljus. Låten är inspirerad av Aksel Sandemoses roman Varulven. Och även Aksel Sandemose har i sonen Jørgen Sandemoses Flyktningen Aksel Sandemose - en biografi (Aschehougs förlag), beskrivits som ett våldsbenäget fyllo med pedofila, homosexuella och incestuösa tendenser. Dessutom var Aksel Sandemose en utpräglad kvinnohatare, enligt sonen. Han beskriver faderns idealvärld som en trekant. Två homosexuella som lever med en kvinna och som dessutom har tillgång till ett kvinnligt barn. Som i Varulven.
Jørgen Sandemoses biografi kallades fadersmord i Norge och Felicia Feldts berättelse tangerar ett modersmord. För hon klär av och drar ner brallorna på Anna Wahlgren som under läsningen förefaller alltmer gränslös, egoistisk, alkoholiserad och motbjudande. För vilken människa uppfinner en mobbningdag där syskon och vuxna får fritt spelrum för diverse slavdrivande sysslor och kvädningsord. Mobbningsdagen inföll dagen innan födelsedagen, bara för att man skulle uppskatta hur bra man har det. Är detta ett friskt beteende?
Eller än värre, att trots och illojalitet bestraffas med tystnad och total utfrysning ur familjen. Du finns i familjen men syskon förbjuds att tala eller befatta sig med den som mamma har en konflikt med. På en skolgård kallas det mobbning och det finns gott om forskning som styrker den negativa påverkan både psykiskt och fysiskt för drabbade.
Vidrigheter staplas på vidrigheter i denna bladvändare, samtidigt som den vuxna Felicia brottas med sina egna trasiga relationer till män, barn, mamma och syskon. För detta är Felicia Feldts egen, högst personliga berättelse. Det är hennes upplevelser av barndom och uppväxt i skuggan av en känd moder. Ingen annans. Och hon är utan nåd, både mot sig själv, sin mamma och omgivning.
Därför känns det nästan upplagt för ännu en motbild innan uppväxten med Anna Wahlgren tömts ut, även det i god tradition. Två av Kerstin Thorvalls söner har berättat om sin uppväxt, senast i fjol publicerade Hans Falk romanen Uppväxt där berättarjaget är son till en känd och mycket obalanserad barnboksförfattare.