Jag förstår inte varför Watchmen har fått ett blandat mottagande. Eller jo, kanske. Den är för otypisk för sitt eget bästa. Till exempel har skurkarna goda intentioner och några av hjältarna är riktiga rötägg.
Filmen börjar med att en superhjälte, The Comedian, som är anställd av den amerikanska regeringen blir mördad av en okänd man. När berättelsen fortskrider får vi reda på att The Comedian har varit en riktig skitstövel. I en scen skjuter han ihjäl en gravid vietnamesisk kvinna. Dessutom visar det sig att han har försökt våldta en kvinnlig hjältinna. AntihjälteEn av Watchmen-hjältarna, om man nu kan kalla honom hjälte, Rorschach (Jackie Earle Haley), misstänker att någon försöker mörda hans forna kollegor. Hans uppgift blir att förvarna alla Väktarna. Och det slutar med att gänget tvingas göra comeback för att rädda sina liv, och ja, även världen. Jag trodde att jag hade nått den åldern där sent upptäckta superhjältar inte längre fascinerade mig (inget kan ju slå min barndomshjälte Batman). Men Watchmen sätter spinn på alla konventioner, klyschor - och tillför något nytt. I Watchmen finns två figurer, Dr. Manhattan och den tidigare nämnda Rorschach, som är trollbindande. Dr. Manhattan (Billy Crudup) är en naken och blåfärgad halvgud som har kommit så långt i utvecklingen att han inte bryr sig om att ha byxor (vi får se hans könsorgan i nästan varje scen han är med i). Rorshach bär trenchcoat och mask. Det intressanta med hans mask är att dess bläckplumpsmönster hela tiden skiftar. Figuren är oerhört brutal (precis som filmen) och dessutom psykiskt störd (hans moraliska kompass är ur funktion). Ta Batmans psykiska tillstånd och gör det fem gånger gravare så har du Rorschach. Annorlunda känsla
Redan från början etablerar regissören Zack Snyder (300, Dawn of the Dead) att filmen kommer att vara speciell. Vilken superhjältefilm skulle få för sig att spela Bob Dylans The Times are a-changing under förtexterna? Svaret? Jo, Watchmen. I stället för pampig filmmusik spelas 99 Luftballons, The Sounds of Silence, First we take Manhattan. Och det är så fel att det blir helt rätt. Fans av serien Watchmen klagar på att slutet inte är sig likt. Eftersom jag inte har läst Watchmen brydde jag mig inte om det. Vad jag däremot vet är att filmupplevelsen är något utöver det vanliga. Slagsmålen sekundära
Det märks att förändringens vindar blåser i superhjältevärlden. Nu är inte längre slagsmålsscenerna av störst intresse. I Watchmen finns det i stället tankeväckande idéer och suggestiva bilder som tar genren till nästa nivå. Jag har dock vissa invändningar. När filmen närmar sig klimax börjar den flirta lite med den typen av filmtittare som älskade Daredevil och Fantastic Four. Men det kan jag leva med. Det här är ändå en av årets bästa filmer.
Nu ska jag ta och leta upp Alan Moores ursprungsverk.